Fru talman! Min fråga går till statsrådet Carl-Oskar Bohlin.

Sverigedemokraterna har under många år lyft upp frågan om försörjningsberedskap och krislager. Avvecklingen av det civila försvaret och vår försörjningsberedskap under 2000-talets besparingsera är något vi i dag får betala dyrt för. I händelse av kris och krig kan det ta tid innan vi får den hjälp vi behöver utifrån, och coronapandemin visade hur viktigt det är med fungerande lager och logistikkedjor.

Utformningen av en ny modell för försörjningsberedskap är inte helt klar, och diskussionerna har hittills kretsat kring lagstiftning eller avtal mellan stat och näringsliv som enda alternativ.

Sverigedemokraterna har resonerat om ett tredje alternativ och en möjlig medelväg som bygger på frivillighet och viss statlig ersättning.

Kan statsrådet redogöra för hur han ser på en möjlig modell som är både ekonomiskt hållbar och ger god effekt i händelse av kris eller krig?