Herr ålderspresident! Det är trevligt med en värmlänning även i den stolen.
Apropå Värmland – 80 procent av alla i vårt län som har gått till jobbet i dag, eller som kommer att göra det i eftermiddag om de jobbar skift, jobbar inom skogsnäringen på något vis. Och 12 procent av Värmlands förädlingsvärde kommer från skogen. Skogen är oerhört viktig för Värmland, för de andra skogslänen och för Sverige som helhet.
Av alla vätskekartonger som finns i världen, alltså mjölklitrar, juicepaket och allt vad det är, är var sjätte tillverkad i just detta förnämliga landskap: Värmland. Och var fjärde vätskekartong som finns i världen är tillverkad i Sverige. Det säger något om hur viktigt skogsbruket är. Dessutom har vätskekartongen ersatt andra produkter som har större miljöpåverkan.
I detta är det svenska familjeskogsbruket helt avgörande. I debatten pratas det ofta om de stora skogsbolagen och den biten. Men i Sverige har vi 330 000 privata markägare. Familjeskogsbruket är ändå ryggraden. Där har vi det lokala ägandet, och vi har skogsägaren som ser till och sköter sin skog.
Herr ålderspresident! Det är inte minst för oss som är i det här huset och detta ekorrhjul otroligt gott att få komma hem och ta motorsågen och gå ut i skogen och göra någonting. Det betyder ofantligt mycket, inte bara för omställningen för svensk industri utan också för den enskilde skogsägaren. Därför är ägande- och brukanderätten och att den stärks helt avgörande.
Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Apropå reservationer vill jag lyfta upp några av dem i mitt anförande. En sak som vi ofta diskuterar i den här kammaren och där vi har stor samsyn är EU och skogen, som min kollega John Widegren tog upp tidigare. Skogen nämns inte med ett ord i EU-fördragen. Därmed är skogen inte EU-kompetens, utan det är svensk kompetens.
Det har varit tydligt att det finns stor okunskap om skogsfrågor i EU. När man inte vet vad det handlar om ska man inte anta lagstiftning kring det. Man ser inte heller de stora olikheterna mellan länderna i EU, och man ser inte skogens potential. När Sverige var ordförandeland i EU 2023 hade vi en stor bioekonomikonferens här i Stockholm. Där stod en generaldirektör från ett generaldirektorat i Bryssel och sa: Vi kan inte fortsätta elda dugligt timmer.
Då blev det tydligt; att man säger en sådan sak visar på enormt stor okunskap. En skogsägare som är vid sunda vätskor skickar inte sitt sågtimmer som brännved för att därmed få bara en bråkdel av priset mot vad man får om man skickar det till ett sågverk.
Den där meningen har bitit sig fast, eftersom den så tydligt visar på okunskapen. Därför är skogen nationell kompetens.
I klimathandlingsplanen skriver regeringen: ”Bioekonomin ger dubbel klimatnytta genom ökade upptag och substitutionseffekt, där biomassa ersätter fossila råvaror. Det är viktigt att EU:s politik bortom 2030 utformas för att skapa incitament till en hållbar och växande bioekonomi.” Just när det gäller en hållbar och växande bioekonomi har vi stor samsyn i den här kammaren. Som vi hörde tidigare i diskussionen handlar det snarare om hur mycket vi ska använda oss av. Men att bioekonomin är viktig råder det ingen tvekan om.
Apropå detta har regeringen avsatt pengar, inte minst inom ramen för Formas, till ett forsknings- och innovationsprogram med fokus på cirkulär ekonomi och en nationell forskarskola om bioekonomi. Sverige ligger i framkant vad gäller bioekonomin, men vi kan bli ännu bättre. Och vi har möjlighet att bli ännu bättre, just eftersom vi har kunskapen.
Herr ålderspresident! En annan sak som tas upp i betänkandet är återbeskogning. Där kan vi också se till vårt vackra Värmland, där det inte är något problem. Problemet är inte att vi har för lite skog. Vi håller på att växa inne. Att det växer igen är ett betydligt större problem. Efter att man har avverkat är man dessutom enligt lag skyldig att återplantera. Man kan också låta fröträd stå kvar eller så. Det finns olika möjligheter. Det sköter skogsägaren, eftersom man självfallet vill ha en återväxt till kommande generationer.
Vi har en utmaning, återigen, med dessa EU-lagstiftningar. Vi har en avskogningsförordning, som visserligen är pausad, och en naturrestaureringslag, som tyvärr gick igenom – trots att den inte skulle det – då en österrikisk minister röstade emot sin egen regering. Men det är EU-lagstiftningar som går direkt emot varandra. De säger olika saker om samma fråga. Vilken lagstiftningsakt ska vi då följa? Där blir EU svaret skyldigt.
Skogsutredningen har också varit uppe i debatten tidigare. Det är en enormt viktig utredning för att hitta lösningar på många av utmaningarna vi har i fråga om skogen i dag. Det kom ett delbetänkande precis före jul; det var trevlig julläsning. Vi ser fram emot slutbetänkandet som kommer i slutet av sommaren i år. Av det vi har sett i delbetänkandet finns det många bra förslag som kommer att hjälpa skogsbruket framåt och som kommer att lösa många av de här problemen. Men det står också att ett aktivt svenskt påverkansarbete inom EU är helt avgörande om vi ska komma dit.
Frivillighet under ansvar nämndes tidigare. Den här kammaren tog, med stor enighet, beslut om skydd för frivillighet som grund. Men det är helt avgörande att skogsägaren kan lita på staten och att staten litar på skogsägaren. Där är vi verkligen inte i dag. Och frågan är hur vi ska komma dit. En del i det är kunskapskravet, som vi diskuterar ganska ofta. Det är en sak som ska vara med i skogsutredningens slutbetänkande.
Regeringen har nu genomfört flera andra delar, till exempel förändring av referensperioden som nämndes här tidigare. Vi ska inte straffa ut oss själva genom att ha en referensperiod från förindustriell tid när de flesta andra EU-länder har tidpunkten för EU-inträdet. Varför ska inte Sverige ha detsamma? Den här regeringen har sett till att vi kommer dit.
Jag hade tänkt lyfta upp fler saker, herr ålderspresident, men min tid är slut.
(Applåder)