Herr ålderspresident! Nu är vi återigen här för att diskutera skogspolitik. Det brukar vara en väldigt livaktig diskussion. Jag vill därför redan nu yrka bifall till vår reservation 16, om skydd av fjällnära naturskog, så att jag inte glömmer bort det senare ifall det skulle bli lite tidsnöd.

Nu är det vår igen i Sverige. Jag tror att vi alla har längtat dit, inte minst med tanke på hur omvärldsläget ser ut. Vi ser hur knoppar börjar komma här och där. Vi ser blommor som börjar blomma. Jag tror att många längtar ut i vår natur. I Sverige har vi en lång tradition av detta – ibland kallar man det nationalromantik. Men jag tror att de allra flesta har en känsla för skogen och känner ett välbefinnande när de är där.

Mycket av våra fritidsintressen följer också med årstiderna och hur det ser ut i skogen. Nu på våren kanske det handlar om att komma ut och promenera, att få lite luft och titta på allt det vackra. På sommaren kanske det handlar om att få komma ut och plocka bär och annat, promenera, cykla – det har även blivit populärt att cykla i skogen – springa och så vidare. På hösten kommer sedan svampplockning, bärplockning, jakt och allt som hör därtill. På vintern kanske man också kan få åka lite skidor.

Jag tror att nästan alla känner väldigt starkt för skogen. Samtidigt debatterar vi ofta hur vi ska sköta skogen och att vi inte riktigt når upp till våra åtaganden. I Sverige har vi sedan länge två likställda mål: ett produktionsmål och ett miljömål. Inget ska gå före det andra, utan de är likställda.

Herr ålderspresident! Förra året pratade jag mycket om Skogsstyrelsens fördjupade utvärdering av miljömålet Levande skogar. Den görs vart fjärde år. Den senaste utvärderingen gjordes 2023 och användes under förra året, alltså 2024. Det är den som gäller tills vidare.

Låt mig ta några utdrag därifrån. Det står att miljökvalitetsmålet Levande skogar inte är uppnått och inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Utvecklingen i miljön var negativ. Målet har utvärderats mot 2030. Vi kommer alltså inte att uppnå våra mål, så som politiken ligger.

Miljöförbättrande åtgärder som genomförs ger positiva effekter, men de är inte tillräckliga för att stoppa förlusten av viktiga livsmiljöer i skogslandskapet. Effekterna av de skydd och åtgärder vi vidtar på ett ställe äts upp av vad vi gör med skogen i andra delar. Vi äter kakan för snabbt.

Det står också att förlusten av naturvärden som inte går att återskapa under överskådlig tid i analysen har identifierats som ett problem av särskilt brådskande karaktär. Vi talar alltså om ”överskådlig tid”, och det handlar då inte om bara några år utan verkligen om just överskådlig tid.

Man tar upp de fem viktigaste problemen att lösa för att nå målet om levande skogar. Det första är brist på viktiga livsmiljöer i skogslandskapet. Flera typer av livsmiljöer minskar och blir alltmer fragmenterade. Vi vet att 52 procent av alla rödlistade arter är skogslevande.

Nummer två på listan är ogynnsam status och negativ utveckling för många skogslevande arter. Många hotade och känsliga arter minskar, och populationerna blir alltmer fragmenterade. Fragmenteringen är faktiskt en anledning till att vi måste hålla ihop skogspolitiken mer. Många arter sprids över stora områden, och de behöver olika miljöer i olika delar av sitt liv. Vi behöver se skogsbruket och de områden vi skyddar i ett lite större perspektiv, så att vi inte fragmenterar detta. Det skydd vi har inrättat kanske funkar för vuxna individer, men det kanske inte finns spridningskorridorer för yngelvård eller annat.

Flera av skogens ekosystemtjänster har otillräcklig status, säger Skogsstyrelsen. Man säger att kulturmiljöer förstörs i skogslandskapet i samband med skogsbruksåtgärder.

Man ser också en negativ påverkan på skogslandskapets vattendrag. Det sistnämnda är inte minst viktigt med tanke på klimatförändringarna och att vi ska ha resiliens. Vi behöver se vatten som en resurs från källa till hav. Skogen och hur vi brukar den hör hemma i detta sammanhang. I ett förändrat klimat måste vi också se till att våra marker håller den väta som behövs.

Detta var den svenska genomgången.

I förra veckan kom OECD med en utvärdering av den svenska klimat- och miljöpolitiken. I den säger man – jag har blandat lite från DN:s och SVT:s översättning, för vi ska ju prata svenska här i kammaren: Långvarigt intensivt skogsbruk och standardiserat kalhyggesbruk har haft negativa effekter på skogsmiljöerna. Sverige är inte på rätt väg för att nå sitt mål för hållbara skogar till 2030. Man noterar också att skogsavverkningarna har ökat kraftigt, medan skyddade områden växer långsamt. Detta hotar inte bara den biologiska mångfalden utan minskar också skogens förmåga att binda koldioxid från luften.

Det här, herr ålderspresident, är vad vi ser när vi utvärderar skogsbruken. Samtidigt vet jag att vi behöver ha skogsbruk – det vill vi också ha. Men det måste vara i samklang.

Jag skulle vilja göra en analogi med fiskeripolitiken, där vi har blivit mer enade i den här kammaren. Där har vi varit överens om att vi ska flytta ut trålgränsen för att minska trycket längs kusterna – för att vi ska få tillbaka fiskbestånden. Vi är också överens om att kvoterna måste ned, för om vi bara ändrar när det gäller var man fiskar kommer det att bli ett ökat tryck på de andra områdena.

Det blir samma sak med skogspolitiken. Vi måste skydda för att kunna bevara de här sakerna. Vi måste ha dem på rätt ställe, men vi måste kanske också minska så att inte trycket blir för stort på de områden som blir kvar.

När det gäller det salta är vi överens, men när det kommer till skogen är vi inte överens. Jag förstår inte hur det går ihop, för det är samma logik.

Herr ålderspresident! Om vi ska uppnå våra klimat- och miljömål i skogen måste vi öka kolinlagringen. Det betyder att vi behöver ha längre omloppstider. Vi behöver ha ett lägre uttag. Vi behöver skydda mer skog för den biologiska mångfaldens skull och också för att vi ska klara av skogens roll i klimatförändringarna. Vi vet att friska skogar har bättre motståndskraft mot insektsangrepp och mot väder och att de är bättre för vattnets väg.

Vi behöver ändra sättet att bruka skog, så att det inte blir kontraproduktivt, precis som Skogsstyrelsen sa. De åtgärder vi gör som är positiva för skogen ska inte ätas upp av det som görs som är negativt. Vi måste se till att det här hänger ihop.

Precis som vi pratar om skonsamma fiskemetoder måste vi prata om naturnära skogsbruksmetoder. Och vi behöver se hela skogens roll i ekosystemet när det gäller vattenresiliens, spridningskorridorer och skydd mot klimatförändringarna.

I betänkandet har vi flera reservationer. Det handlar om hur vi ska få till en ekonomi i ett nytt skogsbruk. Det handlar om hur vi ska uppnå våra klimatåtaganden. Det handlar om hur vi ska kunna få till ett styrmedelspaket som faktiskt gör det lönsamt att bruka rätt. Det handlar om att vi behöver skydda det som är av störst värde, som vi redan vet, det vill säga fjällskogen. Och det handlar om att vi måste se till att vi har brukningsmetoder som gynnar skogen, skogsbrukarna och även den biologiska mångfalden.

Med detta, herr ålderspresident, säger jag: Tack för i dag!