Herr ålderspresident! Det här är ett betänkande som utskottet har svettats med. Det baserar sig nämligen på motioner från den allmänna motionstiden fram till den 4 oktober i höstas, och sedan dess har det ju hänt en del. Det rör sig om en region i utveckling, där saker som gäller i dag kanske inte gäller i morgon.

Instabilitet, konflikt och krig har drabbat befolkningen i Mellanöstern under väldigt lång tid. Vi ser naturligtvis utvecklingen i Gaza, som är förödande. Men vi ser också utvecklingen i Libanon och Syrien. Vi har sett vad som hänt i Iran som en följd av utvecklingen i Libanon och Syrien. Vi har sett Hizbollah, huthierna i Jemen, Saudiarabien, Gulfen, Egypten och Turkiet – det är många som är inblandade i de konflikter som pågår.

Här prövas våra principer om folkrätt, om krigets lagar, om den humanitära rätten, om territoriell integritet och om att inte ändra gränser med militära medel – något som vi hävdar generellt från svensk sida.

Jag var för någon vecka sedan i Sydostasien, herr ålderspresident, och kunde där höra hur man lyfter vårt sätt att möta utvecklingen i Mellanöstern och jämför med andra konflikter och krig. Om vi står upp för våra värden och vill försöka övertyga så många som möjligt där ute om att det är värden som ska vara universella och som är en del i att skapa frihet, utveckling och demokrati för människor måste vi visa att dessa principer gäller även i Mellanöstern.

Låt mig vara tydlig: Centerpartiet står fullt ut bakom Israels liksom alla andra staters självklara rätt att försvara sig mot terrorism eller angrepp. Om detta får det inte råda någon tvekan. Vi fördömer entydigt Hamas med fleras terrorangrepp och den brutala attacken mot civila på en musikfestival den 7 oktober 2023 – tveklöst så.

Framtiden lär visa historien bakom det som hände. Men tveklöst var det en katastrof, och det har skapat helt nya förutsättningar när det gäller möjligheterna till en fredlig lösning. Det kommer att ta längre tid. Såren är djupa och har blivit djupare, både hos israeler och hos palestinier, till följd av den utveckling vi nu har sett.

Jag hör i debatten uttalanden som att Hamas måste utrotas. Den militära verksamheten, terrorattackerna och terrorstrukturen måste få ett slut. Sedan måste vi alla jobba med att försöka påverka och förändra människors idéer och tankar. De är sällan enkla att utrota, om man inte har ambitionen – vilket en och annan möjligen kan uppleva ligger bakom orden – att på något sätt få palestinierna att försvinna. Men det är en modell som är ett direkt brott mot internationell rätt och de konventioner som vi har kommit överens om – återigen utifrån våra erfarenheter av andra världskriget och vad som hände när 6 miljoner judar utrotades. Den erfarenheten har vi med oss, och det är klart att vi måste komma ihåg detta när vi diskuterar händelserna och utvecklingen i Mellanöstern.

Utskottet välkomnade vapenvilan mellan Israel och Hamas och också vapenvilan mellan Israel och Hizbollah, för Libanons del. Det var en vapenvila som innehöll flera faser. I den här debatten låter det som att det finns en fas som ska gälla och att det var den som man var överens om, men så var det inte. Det fanns en fas ett som skulle följas av en fas två, där resten av gisslan skulle släppas men där Israel också skulle lämna Gaza militärt. Den fråga som många, inklusive jag, ställer sig är om Israel över huvud taget har kunnat tänka sig att lämna Gaza militärt.

Vi såg med glädje den förhandling som ledde fram till vapenvilan den 19 januari, men därefter har vi sett den nye presidenten tala om Medelhavets riviera och att palestinier ska fördrivas. Det är klart att denna typ av budskap – även om det sedan drogs tillbaka, eller hur man nu ser på det – sänder signalen att det finns möjlighet att göra något annat än att följa vapenvilan.

Jag har också lyssnat till kravet att alla i gisslan ska släppas nu, alltså innan fas två inleds, och att helvetets portar kommer att öppnas om så inte sker. Det är klart att det inte är optimalt med den typen av signaler om man vill att fas två ska förverkligas.

Nu står vi där vi står. Vapenvilan har upphört, och vi ser på nytt brutala anfall. Åter rullar tanks in i Gaza. I dag svarar Hamas med raketer mot Tel Aviv. Vi känner väl den historia som rullas ut.

Jag har tidigare berört att Israel under den här månaden har stoppat humanitärt tillträde, strypt eltillförseln och talat om att man ska flytta palestinier från norra Gaza på nytt. Det är klart att den typen av signaler är ett tecken på vad som komma skall.

När det gäller Libanon, som också är en del i ekvationen, får man konstatera att Israel inte har dragit sig bort från den blå linjen. Unifil varnar för att det även kan komma en eskalation i Libanon. Det fanns krav på att de skulle lämna landet, men tack och lov är de kvar.

Libanon, som äntligen har fått på plats en politisk ledning som kan föra landet och dess hårt drabbade befolkning framåt, behöver inte på nytt få en destabiliserande utveckling med nya attacker i södra Libanon. De behöver kunna skapa förutsättningar för den libanesiska militären att fullfölja uppdraget i området söder om den blå linjen. Om man vill säkra detta måste man hålla an och vara varsam – annars bryts förmodligen också den vapenvilan.

Från Centerpartiets sida är det tveklöst så att vi vill se två stater på den internationella rättens grund, med säkra och erkända gränser, med självbestämmande, frihet, säkerhet och möjligheter för den egna befolkningen och med ett Jerusalem med särskild status som huvudstad för två stater.

Här är det tydligt: Netanyahu har sagt att han inte vill se två stater under sin tid, och vi vet att Ben-Gvir och Smotrich, som företräder andra partier i regeringen, inte heller vill se det. De vill se något helt annat: ett Storisrael. Detta har inte stöd vare sig internationellt eller av oss.

Den palestinska sidan behöver också stagas upp. En ny teknisk regering har tillkommit. Förutsättningarna för den palestinska myndigheten att svara för återuppbyggnad eller en struktur i Gaza finns inte där. Det krävs mer. Man måste därför staga upp den palestinska myndigheten, och där behöver vi hjälpa till.

Vi måste också säkra att det blir en lösning som regionalt kan täcka upp för en palestinsk stat och en israelisk stat i fred med varandra. Detta är tydligt. Många har sagt att man ska gå in när den möjligheten finns. Då är man beredd att betala. Men gulfstaterna och den arabiska sidan är inte beredda att gå in och betala om de ska få se samma sak hända en gång till och att allt förstörs på nytt.

Det som behövs från vår sida är en strategi där man ser helheten i området. Den Mellanösternstrategi som det har talats om är, med förlov sagt, herr ålderspresident, ingen strategi för att lösa konflikterna och skapa fred i Mellanöstern. Den skulle möjligen fungera om freden hade kommit på plats, om vi hade fått två stater och om strukturen i området hade lösts på ett demokratiskt sätt.

Med tanke på talartiden ska jag inte gå in på de lustiga diskussionerna i utskottet, där vi pratade om huruvida det var en katastrofal humanitär situation eller inte och huruvida man ville nämna de personer som är efterlysta av Internationella domstolen eller Internationella brottmålsdomstolen eller inte. Försiktigheten var överhängande i utskottets behandling av detta ärende, kan jag säga, men jag ska inte gå in mer på det.

Vi vill från vår sida yrka bifall till reservationerna 5 och 12 i betänkandet. Det handlar om Västbanken och bosättarna där, och det handlar om UNRWA.