Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer 1, 8 och 10 i utrikesutskottets betänkande 15 om situationen i Israel och Palestina.

Debatten här i dag äger rum under mycket allvarliga omständigheter. För ett par dagar sedan bröt Israels regering vapenvilan, och människorna i Gaza har återigen kastats in i krigets fasor. Över 1 000 människor har redan mist sina liv.

Premiärminister Netanyahu har sagt att detta bara är början. Vi har också hört tal från Vita husets pressekreterare om att helvetets portar öppnas för alla som är emot USA och Israel. Detta är inte enbart retorik, utan det är en varning om ännu större lidande och ännu mer förstörelse.

Inte ens de anhöriga till gisslan tycks stödja Netanyahus fortsatta krigföring. De återstående personer som sitter i Hamas fångenskap måste släppas omedelbart, men det fanns en plan för fortsatt vapenvila. Det fanns en plan för att så småningom också gå in i fas två av den.

Medan andra länder, till exempel Frankrike, har varit mycket tydliga med att det är Israel som nu bryter vapenvilan är det förvånansvärt tyst från den svenska regeringen. Söker man en borgerlig politiker som säger något sanningsenligt och skarpt i den här frågan brukar man få söka sig till Carl Bildt. Han är tydlig med att han anser att Israel medvetet, med USA:s godkännande, bröt vapenvilan för att de helt enkelt inte ville fullfölja de fortsatta överenskomna villkoren.

Fru talman! Vi måste komma ihåg att detta krig inte bara handlar om raketer och flyganfall. Det handlar om människor, om familjer som kämpar för att överleva under omöjliga förhållanden och om barn som vaknar till ljudet av explosioner i stället för att gå till skolan. Och det handlar om en omvärld som alltför ofta vänder bort blicken.

Samtidigt eskalerar våldet på Västbanken. För första gången på två decennier rullar där israeliska stridsvagnar genom palestinska samhällen.

Bosättarvåldet har nått nya och skrämmande nivåer. Beväpnade bosättare attackerar palestinska familjer med nästan total straffrihet. De vapen som Ben-Gvir i den israeliska regeringen har satt i bosättarnas händer används nu precis som avsett – för att döda och fördriva palestinier från deras hem.

Herr ålderspresident! Det var chockerande att se den svenska regeringen strax före jul fatta beslutet att dra in allt kärnstöd till FN-myndigheten UNRWA, den organisation som kan leverera och levererar livsavgörande hjälp till palestinier. Det var inte bara ett svek mot vår långa tradition av humanitärt stöd, utan det var också ett svek mot våra egna principer, mot EU och mot FN men framför allt mot det palestinska folket.

Bara veckor tidigare stod Sverige och svenska regeringsrepresentanter i FN och bekräftade att UNRWA är oumbärligt för att hjälpa de drabbade i Palestina. Men sedan svängde regeringen plötsligt och hävdade att nya israeliska lagar gjorde att biståndet ändå inte skulle kunna nå fram. Detta var något som biståndsminister Dousa upprepade i kammaren senast i dag – att pengarna till UNRWA ändå bara fastnar på ett bankkonto.

Det är inte sant. Jag träffade själv i veckan två chefer på Sverigebesök här i riksdagen som också ska träffa regeringsföreträdare. De berättade att UNRWA är fullt operativt. På Västbanken står man för samhällsservice. Till Gaza bidrar man med nödhjälp, och man finns på plats i Libanon, Syrien och Jordanien. Man är på plats på många olika sätt. Pengarna kommer in via jordanska bankkonton. Motiveringarna som regeringen gav för att avsluta stödet till UNRWA är helt enkelt inte giltiga.

Herr ålderspresident! UNRWA når alltså dem som behöver hjälpen, och nu står vi ensamma som det enda EU-landet att vägra att stödja UNRWA. Jag tycker att det är beklämmande.

I 20 år har Ekumeniska följeslagarprogrammet skyddat palestinska skolbarn från bosättarattacker. Man har dokumenterat förstörelsen av palestinsk egendom, och man har erbjudit skydd till herdar som har hotats av beväpnade bosättare. Över 400 svenskar har deltagit i detta arbete.

Nu drar regeringen in också detta stöd. Sida har själv bekräftat att det beror på regeringens inriktning för den nya politiken.

Vad innebär indragandet av det stödet i praktiken? Jo, det innebär att fler palestinska barn måste gå till skolan i rädsla och att familjer sover med skorna på, redo att fly när som helst. Det innebär att 13-åriga Masa vaknar av att bosättare tränger in i hennes familjs tält och slår hennes sovande bröder. Det här är verkligheten på marken, och i stället för att stå upp för de mest utsatta har regeringen valt att överge dessa människor.

Herr ålderspresident! Förstörelsen av palestinska samhällen accelererar. Tusentals nya bosättarbostäder godkänns. Palestinska byar raderas från kartan. Högerkristna i USA talar om att Trump är vald för att välsigna och ta över det som återstår av Västbanken.

Utanför Gaza står lastbilarna och väntar, stoppade från att komma in med nödhjälp av den israeliska regeringen. Regeringen i Israel gör det tydligt genom sina handlingar: Den bekämpar inte bara Hamas. Den bekämpar det palestinska folkets existens.

Hur reagerar då omvärlden på alla dessa brott mot folkrätten? Ja, många länder lutar sig tillbaka och svarar inte alls. Det är tyst. Sverige har inte bara varit passivt och tyst, utan den svenska regeringen har i många fall indirekt eller ibland direkt valt att ställa sig på ockupationsmaktens sida framför den internationella rättens.

Genom att dra in stödet till UNRWA vänder vi inte bara ryggen åt palestinierna. Vi undergräver också tvåstatslösningen. Därmed bidrar den svenska högerregeringen till att göra freden mindre sannolik, inte mer sannolik.

Om vi säger oss stödja Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser, vilket vi socialdemokrater gör, måste vi också stödja Palestinas rätt att göra detsamma. Men ockupationen och bosättningsexpansionen gör, som situationen är just nu, att en palestinsk stat är omöjlig.

Herr ålderspresident! Vad bör då Sverige göra?

För det första måste vi omedelbart återuppta och stärka vårt stöd till UNRWA. Humanitärt bistånd är inte bara en budgetpost. Det är en moralisk skyldighet.

För det andra måste vi återställa stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Inga barn ska behöva riskera livet för att gå till skolan.

För det tredje måste vi verka för att EU pausar sitt associeringsavtal med Israel tills Israel respekterar mänskliga rättigheter och internationell rätt.

För det fjärde bör vi förbjuda försäljning av bosättarprodukter i Sverige. Regeringen ska definitivt inte servera bosättarviner vid sina officiella middagar, som har skett i närtid.

För det femte måste vi erbjuda medicinsk hjälp till palestinska civila från både Gaza och Västbanken. När sjukhus bombas och medicinerna tar slut måste Sverige agera. Jag noterar att Karolinska Universitetssjukhuset kommer att ta emot brännskadade personer från Nordmakedonien efter den fruktansvärda nattklubbsbranden. Det tycker jag är utmärkt, men varför kan inte den svenska regeringen också hörsamma förfrågan om att ta emot patienter i nöd från Palestina?

För det sjätte måste vi erkänna verkligheten för vad den är. Om internationella domstolar talar om risken för ett folkmord måste vi agera i enlighet med det och arbeta starkt mot det. Alla som har begått krigsbrott måste ställas till svars, och Sverige måste stötta dessa processer och erkänna den internationella rättens legitimitet.

Det här är inte en tid för tvekan. Det här är en tid för att visa ledarskap. Var är den tidigare så starka svenska rösten när det gäller Mellanöstern och folkrätten? Jag hör den inte.

Herr ålderspresident! Jag står här i dag i riksdagens talarstol för att jag vägrar att titta bort eller tiga. Vi socialdemokrater vägrar att låta denna passiva regering vara den enda rösten för Sverige. Vi vägrar att möta det palestinska folkets lidande med likgiltighet.

Sverige var en gång en nation som stod upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det är det Sverige jag tror på. Det är det Sverige vi måste kämpa för. Vårt arbete måste fortsätta – för freden, för solidariteten och för alla människors lika värde.

(Applåder)

I detta anförande instämde Björn Petersson och Linnéa Wickman (båda S).