Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 20 om artskydd, rådighetsinskräkningar och ersättning. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla våra reservationer, men som vi brukar säga: För tids vinning är det en som man får välja ut.

Att äga och bruka och skog i Sverige har historiskt setts som en väldigt trygg investering. Men på senare år har den bilden förändrats. Det är egentligen obegripligt att vi i ett land där äganderätten formellt ska vara grundlagsskyddad befinner oss i en verklighet där privata skogsägare riskerar att bli skuldsatta till följd av statens byråkrati och tolkningar av lagar och regler.

Nu är visserligen flera olika skogsutredningar igång där syftet är att stärka brukanderätten, vilket är jättebra. Jag ser verkligen fram emot det. Den större skogsutredningen har en väldigt bra utredare. Jag känner mig lite mindre säker på vad artskyddsutredningen ska leverera, men den som lever får se.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna någonting om fjällnära skog. I Västerbotten finns en del av den fjällnära skogskedjan.

Jag hör partier säga att fjällskogen är hotad och att den avverkas i stora mått. Det är att vilseleda allmänheten. Den fjällnära skogen är mer än fyra och en halv gånger så stor som hela Stockholms län. Varje år brukas ytor som utgör knappt två Nackareservat, om man inkluderar vattnet.

Det tål också att påpekas att den fjällnära skogen omfattar nästan 3 miljoner hektar. Den största delen är i dag antingen formellt undantagen skogsbruk eller frivilligt avsatt. Och i den kvarvarande, produktiva skogen brukas ytterst begränsade arealer. I de miljontals hektaren bedöms mellan 1 000 och 2 000 hektar bli föremål för någon typ av avverkning varje år, ofta med olika typer av hänsynsåtgärder.

Även i ett rent fantasiscenario där alla avsättningar skulle tas bort skulle det ta tusentals år att bruka sig igenom hela den arealen, och en betydande del av skogen skulle under tiden hinna både dö naturligt och självföryngras. Eftersom avverkningar i Sverige kräver olika typer av hänsyn när det finns naturvärden och eftersom avverkningar kräver återplanteringar tillförs hela tiden ny skog som också växer och åldras.

Fru talman! Med detta sagt vill jag gå tillbaka till frågan om artskyddet. Det är den kanske viktigaste frågan i Skogssverige just nu, och många här inne har debatterat den i dag.

Inventeringar från privatpersoner och olika grupperingar riktas i dag i stor utsträckning specifikt mot mark som har anmälts för avverkning. Ofta söker man efter vanligt förekommande arter som jag skulle säga är juridiskt tacksamma. Det är alltså inte ovanliga arter som söks utan vanligt förekommande arter som kan nyttjas som verktyg i kampen mot privat ägande.

Ja, det låter hårt, men jag kan säga det igen.

Knärot är det kanske mest uppenbara exemplet. Inrapporteringen av individuella exemplar av knärot har ökat med 1 700 procent på ett fåtal år. På ett enda år rapporterades över 350 000 exemplar in, trots att bara minimala delar av landets skogsareal inventerades.

En relativt ny granskning – jag tror att det är skogsprofessorn Peter Holmgren som har gjort den – visar dessutom att en liten gruppering på ungefär 20 personer stod för 52 procent av alla rapporter om knärot kopplat till avverkningsanmälningar, och det under lite mer än ett år. I princip alla rapporter bedömdes också vara ovaliderade.

I praktiken innebär detta att statens generösa delande av privatpersoners anmälningar, som inte är myndighetsbeslut, kombinerat med att vanligt förekommande arter är fridlysta har gett ungefär 20 privatpersoner, som på inget sätt strävar efter balans mellan ekonomi, jobb, export, klimatnytta och naturhänsyn, möjlighet att utöva en närmast myndighetsliknande makt över 300 000 skogsägare.

Det är detta pågående missbruk som drabbar svenska skogsägare som vissa partier vill cementera genom domedagsretorik om till exempel fjällskogens förestående utarmning, som bara existerar om man bortser från verkligheten. Det står naturligtvis de partierna fritt att bygga upp fantasivärldar och att radikalisera likasinnade på bekvämt avstånd från den oborstade landsbygden. Resten av Sverige, regeringen inkluderad, behöver och bör inte spela med i den farsen.

Det är som sagt oroväckande tyst om artskyddsförordningen. Den skulle komma till nyår och är fortfarande gömd innanför Regeringskansliets väggar. Inte ett ljud har hörts om vad man har kommit fram till än så länge. Men förra sommaren gjorde miljöministern ett uttalande i ett pressmeddelande där hon sa: Bara när det är nödvändigt att skydda de allra mest skyddsvärda arterna och där den samlade nationella populationen kan förväntas påverkas märkbart negativt av det specifika ingreppet bör de nationella fridlysningsbestämmelserna kunna medföra avsevärt försvårande rådighetsinskränkningar.

Det betyder på byråkratsvenska att det bara är de arter som är mest skyddsvärda och ovanliga som ska kunna förhindra skogsbruk. I presstexten tas även knäroten upp som exempel på en art som med hjälp av utredningen inte ska hindra skogsbruk, fru talman. Det är bra så.

Men ingenstans pekar man på att det här även ska gälla vanligt förekommande fåglar. I dag tillåter staten att du skjuter tjäder. Men om du vill bruka din egen skog och om det råkar förekomma spelande tjädrar på den platsen kan staten faktiskt försätta dig i ekonomiskt fördärv. Det är minst lika orimligt som att en vanlig liten knärot gör att du inte får avverka din skog och blir utan ersättning.

Frågan är hur mycket skattepengar som ska hällas på skydd av arter som är vanligt förekommande. Om inte reglerna om fåglarna ses över kommer vi inte heller att få ett mer rättssäkert skogsbruk i Sverige. Då spelar det ingen roll att miljöministern säger att hon ser fram emot att Sveriges skogsägare ska känna sig trygga framöver. För då, mina vänner, är kejsaren likväl naken.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)