Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 15.

När vi nu återigen debatterar skogspolitiken kan vi konstatera att det är ungefär samma frågor som hanteras det här året som förra. Det är inte särskilt konstigt. Skog är ett långsiktigt politiskt område. Den nuvarande svenska skogsvårdslagen kom till för lite mer än 30 år sedan. Detta kan upplevas som en ganska lång tid, men för skog som ska växa under närmare hundra år innan den avverkas är det i sammanhanget kort tid.

Det är över huvud taget svårt att utvärdera alla konsekvenser av den förändring som skedde på 90-talet. Den äldre skog som utvärderas utifrån naturvärden i dag är skog som huvudsakligen är brukad under en tid då naturhänsynen var lägre. På 90-talet formulerades den svenska skogspolitiken utifrån frihet under ansvar. Allt tyder på att detta har varit fantastiskt framgångsrikt. Det har gått åt rätt håll vad gäller såväl produktion som naturvärden.

Fru talman! Mycket av debatten som svartmålar tillståndet i svensk skog sker utifrån miljömålet Levande skogar. Huruvida måluppfyllelse är relevant eller inte i en bedömning av tillståndet beror på hur målet är utformat. Vi vill hävda att det är ett faktum att det här målet är felaktigt utformat. Målet går enligt våra myndigheter inte att nå ens om vi upphör med aktivt skogsbruk. Man bör med rätta reflektera kring det här systemfelet och det ineffektiva i hur många tjänstemän och myndigheter som ägnar sig åt att utvärdera ett mål som är felaktigt utformat.

Fru talman! Enligt detta synsätt hävdas att Sverige måste avsätta mer skog från brukande. Men detta baseras, hävdar vi, på missvisande jämförelser med andra länder. Om den skyddade skogen ökar kan resultatet bli hårdare exploatering av återstående områden, vilket vi ser som en dålig lösning. Vi anser att skogen, från Skåne till Lappland, ska brukas hållbart för att stödja biologisk mångfald och skogsproduktion utan att delas upp i strikt skyddade och intensivt brukade zoner.

Vidare hotas privata skogsägares brukanderätt om skyddet utökas, vilket är orimligt både ekonomiskt och rättsligt. Den svenska modellen förutsätter tillit mellan skogsägare och myndigheter. Statens styrning bör vara mindre detaljerad, särskilt med tanke på den stora andelen privatägd skog. Över en fjärdedel av skogen är redan undantagen från aktivt bruk – en hög nivå globalt – och mycket av detta sker frivilligt genom skogsägarnas insatser, vilket är föredömligt. Genom internationella definitioner bör de åtaganden Sverige ingått inte vara något problem. Vi bör rimligtvis kunna uppfylla detta redan i dag utan att ta mer mark ur produktion.

Fru talman! Det händer saker i utredningsväsendet när det kommer till skogen. Sedan förra riksmötet har två utredningar presenterats: ett delbetänkande från den senaste skogsutredningen och ett betänkande från Miljömålsberedningen som fokuserar på hur vi ska handskas med ny EU-lagstiftning.

Från Sverigedemokraternas sida välkomnar vi delbetänkandet från skogsutredningen. Den föreslår bland annat förenklade krav på avverkningsanmälan och samråd för att underlätta skogsbruk. Detta är positivt. Dagens process är alltför administrativt tidskrävande. Utredningen föreslår även ersättningsrätt vid inskränkningar, vilket skulle innebära avsevärt förbättrade villkor jämfört med i dag. Vidare läggs förslag fram som syftar till att möjliggöra effektivare och mindre konfliktfylld myndighetsprövning.

Det som inte ingick i den här utredningen var artskyddsfrågorna. Dem valde regeringen att placera i en separat utredning internt på Regeringskansliet, vilket har avhandlats i debatten här i dag. Från Sverigedemokraternas sida kan vi enbart beklaga att man valde att göra på detta sätt. Det hade varit bättre att hantera artskyddsfrågorna i den stora skogsutredningen. Det är tyvärr så att skogsfrågorna under den här mandatperioden har hanterats i kanske upp till fyra olika utredningar. Att man fragmenterar processen på det sättet är ingenting som är positivt. Men vi hör från regeringspartierna att den här utredningen är på gång att bli slutförd, och vi väntar naturligtvis spänt på slutsatserna. Förhoppningsvis kan man göra upp med problematiska regelverk vad gäller såväl orkidéer som fåglar.

Från Sverigedemokraternas sida har vi ett konstruktivt samarbete med regeringen, men vi har inget organiserat samarbete på det skogspolitiska området. Om vi inte finner att utredningen är perfekt genomförd och inte är nöjda med de förslag som kommer av den är vi därmed naturligtvis öppna för att gå till de övriga partierna i riksdagen för att försöka formulera förslag som är tillräckligt goda. Men vi får såklart vänta och se vad som kommer ur artskyddsutredningen.

Fru talman! Lika välkomnande är vi inte gentemot Miljömålsberedningens nyligen presenterade betänkande. Sverigedemokraterna står dock bakom betänkandet tack vare en positiv utveckling av slutprodukten. Problemet här är inte hur man i utredningen handskades med direktiven, utan problemet är direktiven till utredningen, vilka härrör från europeisk lagstiftning.

Vi ser det här problemet på många områden i skogspolitiken. Europeiska unionen saknar befogenheter enligt fördragen men har genom miljö- och klimatpolitiken skaffat sig oacceptabla befogenheter på det skogspolitiska området. Det handlar snart om ett tiotal olika lagförslag som direkt eller indirekt påverkar möjligheterna att bedriva skogsbruk i vårt land. Det här är naturligtvis inte acceptabelt. LULUCF-förordningen är ett gott exempel på en direkt kontraproduktiv klimatpolitisk rättsakt som om den genomförs av länderna kommer att försvåra arbetet med omställning och sannolikt leda fram till ökade utsläpp på planeten. Den främsta prioriteringen från Sverigedemokraternas sida är att förändra den här förordningen. Det är betydligt viktigare än att ta reda på hur man ska uppnå det som den anger.

Fru talman! Sverigedemokraterna är ett teknikoptimistiskt parti. I detta sammanhang är möjligheterna till trädförädling viktiga att framhålla. Det pågår numera aktiva insatser på detta område, vilket vi välkomnar. Ett råd för skogsindustrins värdekedja har inrättats, satsningarna på Skogsskadecentrum fortsätter och Sverigedemokraternas initiativ för att bekämpa alm- och asksjukan med hjälp av trädförädling pågår. Detta är en mycket positiv utveckling. När vi hade en miljöpartistisk minister fanns inte tron på teknik på samma sätt, utan lösningen var hela tiden att försöka skydda mer mark – en politik som säkerligen hade varit döden för de här trädarterna. Nu finns hopp även för alm och ask.

I detta anförande instämde Mattias Eriksson Falk (SD).