Fru talman! Jag är, som ni kommer att höra i mitt huvudanförande senare, ganska bekymrad över att ledamoten och hans parti vill införa LIV, som han också nämnde i sitt anförande. Jag är också mycket bekymrad över statsministerns uttalande där han menade att föräldrar inte vill hjälpa sina barn. Jag delar absolut inte den uppfattningen.

Jag vill gärna citera ur Föreningen Sveriges socialchefers remissvar om LIV: ”Samhällsekonomiskt är det mycket svårt att se hur ett tvingande av att ta emot öppna insatser skulle vara effektivt och lösa problemet med avsaknad av samtycke. Allt förändringsarbete behöver utformas med både motivation och med samtycke som nyckelprincip. FSS analys av varför socialtjänsten i för stor utsträckning avslutar utredning utifrån att samtycke saknas, är att det tyvärr handlar om resurser och förutsättningar. När inflödet till socialtjänsten är stort och behoven större än resurserna finns inte möjligheten till den ihärdighet, uthållighet och det motivationsarbete som skulle behövas från socialtjänstens och andra viktiga samhällsinstansers sida. Att tro att tvång då är lösningen på detta är orealistiskt.”

Min fråga är: Är ni verkligen intresserade av att se till att föräldrar får det stöd som de behöver, eller är ni bara ute efter att straffa föräldrarna?