Fru talman! Jag tycker att cykeln på många sätt är ett fantastiskt transportmedel. Det är snabbt och smidigt, och det ger både frisk luft och motion. Att cykla är inte bara bra för individen. Det är samhällsekonomiskt fördelaktigt. Det gynnar samhället genom att miljön blir bättre, och det bidrar också till bättre folkhälsa.

Trots detta har cykling under decennier minskat, om man bortser från städer och större tätorter. Inte minst har cyklandet minskat bland barn och unga. En bidragande orsak till denna trend är att vägnätet i allt mindre utsträckning lämpar sig för cykling. Bredare fordon och högre hastigheter på vägar där vägrenen är minimal eller helt saknas gör det ibland direkt farligt att använda cykeln som vardagstransportmedel på landsbygden. Vägutrymmet räcker inte längre till.

De trafiksäkerhetshöjande åtgärder som satts in för biltrafiken i form av sidoräcken och två-plus-ett-vägar har ställt till det ytterligare för de oskyddade trafikanterna. Det lilla utrymme som fanns kvar har helt enkelt ätits upp. Detta hämmar cyklingen på ett väldigt olyckligt sätt.

Det behöver finnas möjlighet för gående och cyklister att färdas på samma villkor som motorfordonstrafiken. Miljöpartiet vill därför införa ett landsbygdsmiljöavtal för att förbättra för cykling på landsbygden.

Fru talman! Cyklandet i hela Sverige behöver öka för både hälsans och miljöns skull. För att detta ska kunna ske måste förutsättningarna för cykling förbättras avsevärt. Cyklande är en central pusselbit i arbetet med att få till ett hållbart transportsystem. En trygg, säker och gen cykelinfrastruktur är avgörande för att öka cykeltrafiken. Det ska vara lätt, smidigt, tryggt och säkert att cykla.

Många kommuner runt om i Sverige arbetar aktivt för att underlätta för cyklister. Cykelbanor byggs, cykelgarage färdigställs på centrala platser, företag ordnar lämpliga utrymmen för dusch och ombyte, bostadshus får mobilitetsutrymmen, förmånscyklar blir vanligare och cyklingen ökar kraftigt. Det finns tydliga mål om cyklingens andel i det lokala transportsystemet, och cykelns roll är i många fall integrerad på lokal nivå i planeringen.

På nationell nivå i Sverige behandlas cykeln däremot illa, fru talman. Trafikverket, som har huvudansvaret för Sveriges transporter, fokuserar på annat, framför allt på bilen. Det möjliga vägnätet för cykling krymper drastiskt, och tillskotten är försumbara. Transportstyrelsen, som sätter regelverken på myndighetsnivå, vill inte ändra reglerna till cykelns fördel. Det blir hela tiden halvmesyrer som ställer till det för kommunerna när de vill ge cykling en mer central roll.

Man kan fråga sig varför. Svaret är att vi har en regering som inte tycker att cykling är en nationell fråga; det har ju blivit tydligt under denna debatt. Från början hade jag tänkt säga att vi har en regering som inte tycker att cykling är en prioriterad fråga, men den här regeringen tycker ju inte ens att det är en nationell fråga, om jag ska vara krass.

Det finns inga nationella mål när det gäller cykling. Det finns generella målsättningar om ökad cykling, men det finns inga konkreta mål för just cykling. Vi vet så väl att vi förlorar drivkraften hos våra institutioner och myndigheter när det saknas mål. Vi behöver konkreta nationella mål för hur cykeltrafiken ska öka. Då kanske vi kan få lite fart på Myndighetssverige och på dess prioriteringar och bedömningar.

Väg- och transportforskningsinstitutet, VTI, har på uppdrag av den tidigare regeringen tagit fram ett förslag för 2035 som innebär en fördubbling av cyklingen jämfört med i dag. Jag tycker att detta bör fastställas som ett mål av riksdagen. Därför yrkar jag bifall till reservation 3 från Miljöpartiet.

Ett mål behöver såklart också följas upp med tillräckliga resurser. Flera olika platser där cyklingen är framstående har nämnts i debatten, och även jag vill lyfta fram några. Länder som Nederländerna, Irland och Österrike, som verkligen satsar på ökad cykling, avsätter ungefär 10 procent av budgeten för infrastruktur till just cykling. Sverige ligger på cirka 1 procent, och andelen i länsplanerna ökar inte.

Dessutom har den här regeringen beslutat om aktiva försämringar. Bland annat tar man bort stadsmiljöavtalen, som har varit ett stöd till kommuner som vill förbättra för cyklister. Man stoppade även förslaget på ett färdmedelsneutralt reseavdrag, som sju partier i Sveriges riksdag från början var överens om.

Fru talman! Några viktiga förbättringar som skulle behövas och som vi skulle vilja genomföra – förutom ett tydligt mål – lyfts fram i detta betänkande. En sådan är att ändra väglagen för att säkerställa att markåtkomsten för cykelvägar är likvärdig med markåtkomsten för vägar för motorfordonstrafik. På det viset skulle det bli lättare att bygga ut ett cykelvägnät.

Vi skulle vilja se en hänsynsregel vid cykling som betyder att ett avstånd på en och en halv meter ska tillämpas vid omkörning av cyklister för att man ska kunna känna sig trygg när man cyklar. Vi skulle också vilja att det inrättas så kallade skolzoner i närheten av skolor, med en hastighetsgräns på 30 kilometer i timmen, för att säkerställa att barn och unga kan ta cykeln till skolan. Föräldrar ska också kunna känna sig trygga med att barnen tar sig fram utan att bli skadade av medtrafikanter.

Vi skulle dessutom vilja se att man förenklar och underlättar för cyklister genom att exempelvis tillåta högersväng mot rött och cykling mot enkelriktat.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet anser såklart att samtliga våra förslag i detta betänkande skulle behöva genomföras, även om jag yrkar bifall endast till reservation 3. Det behöver bli lätt, smidigt, tryggt och säkert att cykla. Då behövs satsningar på alla nivåer – även den nationella – för sammanhängande cykelvägar och förbättrade trafikregler. Då får människor verkligen möjlighet att själva välja transportslag i stället för att, som Tidöregeringen vill, tvingas ta den bil som blir det enda valbara alternativet om man inte satsar på cykel.