Fru talman! I april förra året undertecknade Sverige den europeiska cykeldeklarationen. Deklarationen beskrivs som en historisk milstolpe för att främja cykling, och cykel är ett populärt transportslag som ökar stort på flera platser runt om i Europa. Amsterdam är sedan länge är en cykelstad. Där cyklar 51 procent av invånarna dagligen. Köpenhamn är inte långt efter. Där står cykling för 49 procent av alla pendlingsresor. I Paris har det hänt massor på kort tid. Det är i dag fler parisare som cyklar än som åker bil – något som ingen trodde kunde vara möjligt för bara tio år sedan. Det finns många fler exempel än så. Det händer väldigt mycket på många håll i Europa.

I Sverige är utvecklingen tyvärr inte lika positiv. Vi har tidigare i debatten hört en del om barn och ungas cyklande, som har minskat med 40 procent sedan 90-talet. Detta är en oroande utveckling, där möjligheten till aktiva transporter och vardagsmotion inte främjas på det sätt som behövs och där tydlig målstyrning saknas.

Trafikverkets inriktningsunderlag som ligger till grund för regeringens infrastrukturproposition bygger inte på målstyrning, alltså att man sätter upp ett tydligt mål och tar ut en riktning. Det bygger i stället på prognosstyrning. Prognosstyrning skapar inte förändring utan mer av samma. Vi vet vilka konsekvenserna blir. Vi vet att Trafikverket de senaste årtiondena konsekvent har överskattat resande med bil och samtidigt underskattat resande med järnväg. Detta har gjort att vi har byggt fast oss i ett transportsystem som inte är hållbart, samtidigt som vi har cementerat en kapacitetsbrist på järnvägen. Trots att detta är väl känt gör regeringen ingenting för att förändra de här planeringsförutsättningarna.

Det är dessutom så att cykel som transportslag saknas i prognoserna. Dessa gäller bara motoriserade resor. Cykel är inte heller ett transportslag i sin egen rätt, utan cykel klumpas ihop i kategorin ”cykel och gång”. Detta är sammantaget en väldigt styvmoderlig behandling av ett av våra transportslag, och det får såklart konsekvenser.

Fru talman! Cykel har stor potential. Det visar inte minst Paris, Köpenhamn och flera andra städer som radikalt har ställt om sin transportinfrastruktur. Det finns också en förväntan på att politiken ska kliva fram. En nyligen publicerad undersökning visar att sju av tio invånare i fyra mellanstora svenska städer önskar en mindre bullrig och mer trafiksäker stadsmiljö, där det också finns mer utrymme för cykling.

Flera har tidigare nämnt att VTI under förra mandatperioden fick ett regeringsuppdrag om att utreda ett mål för ökad cykling. Utredningen föreslår ett nationellt och ambitiöst mål där cyklingen ökar på ett sätt som gör att klimatpåverkan minskar, tillgängligheten förbättras och folkhälsan stärks utan att andelen gående eller kollektivtrafikresor minskar. Här finns precis det som behövs för regeringen, klappat och klart. Detta är färdigt att anta, tillsammans med ett uppdrag till Trafikverket om att ta fram en handlingsplan för hur målet ska nås. Den nationella nivån behöver också kliva fram och ta ett större ekonomiskt ansvar för en utbyggd cykelinfrastruktur genom att koppla resurser till målet. Detta hade varit helt i linje med cykeldeklarationen.

Jag hoppas att undertecknandet inte bara var en tom symbolhandling. Deklarationen siktar högt, och den är också väldigt tydlig med att undertecknarna ska arbeta för att cyklingen ska nå sin fulla potential i Europa. Det är ett löfte och ett hopp som förpliktigar.

Jag yrkar bifall till reservation 12.