Herr talman! Jag tror att ledamoten Heie och jag tar oss an frågan utifrån två olika perspektiv. Det är helt uppenbart att det i många kommuner och i vissa politiska partier finns en oerhörd iver att styra medborgarna. Det görs genom zoner där man inte får köra bil eller genom tider då man inte får köra bil. Det sker också när nya fastigheter byggs utan några parkeringsnormer. I grunden är det en ideologisk inställning när man menar att samhället i någon mening ska trycka undan bilen som fordon.

Min grundinställning är att medborgarna själva har full förmåga att bedöma vilket transportmedel som är lämpligt. Och frågan om bilens miljöpåverkan handlar framför allt om bränsle och inte om att det finns ett fordon i sig.

Något annat som skiljer oss åt är att jag tycker att det här, ur statligt perspektiv, är en liten fråga. Det är framför allt kommunerna som har ansvar för gång- och cykelvägar, och de jobbar jättemycket med det. Jag försökte beskriva att vi över tid har byggt fler gång- och cykelvägar. Ändå visas i betänkandet att andelen som cyklar går ned. Vi har gjort det mycket enklare att använda cykeln, men andelen som cyklar blir mindre. Det kan man ha olika uppfattning om, men antagligen beror det på att medborgarna själva tycker att det finns andra sätt att röra på sig.

Ett av de trafikslag som utgör störst konkurrens till cykel är kollektivtrafiken. När man bygger ut kollektivtrafiken så att den blir bra kommer färre att cykla. Det finns alltså även sådana samband, vilket man ibland glömmer.

I detta sammanhang handlar frågan om skolan framför allt om attityd. Mina föräldrar lät mig cykla. Själv var jag sämre på att låta mina barn cykla. Troligtvis beror detta på oro.