Fru talman! Jag vill förvarna om att det finns en viss risk att jag överskrider den talartid som jag har anmält i förväg. Det är inte särskilt konstigt med tanke på den surrealistiska debatt som vi har varit med om i dag. Rena fantasier har blandats med svartmålning av framför allt av mindre kommuner och hur de bedriver verksamhet.

Vad är det som svenska folket egentligen vill ha? Jag tror att de allra flesta i Sverige vill sköta sig själva, helt enkelt. Man vill vara i fred. Man vill gå till jobbet, tjäna pengar och använda sin lön till att betala det man behöver. Det handlar om bostad, om livsmedel och om att kanske kunna åka på semester någon gång om året. Det är ungefär så mycket som man vill behöva oroa sig för.

Det finns en massa andra saker som man inte vill oroa sig över. Jag tror att de allra flesta ser framför sig att barnen går till skolan, att de får en bra utbildning och att de kan lita på att lärarna har tiden och kompetensen för att kunna ge eleverna det stöd som de faktiskt behöver.

Man vill veta att mormor, när hon blir äldre och inte klarar sig själv, får den hjälp och det stöd som hon behöver av äldreomsorgen. Oavsett hur den ser ut vill man veta att det förhåller sig så.

När man blir sjuk vill man veta att man kan gå till sjukhuset eller till sin hälsocentral, som vi kallar det hemma i Gävleborg, och få hjälp och stöd. Det handlar helt enkelt om att bli omhändertagen.

Tyvärr har vi gått ifrån ett samhälle där man kunde lita på att det faktiskt förhöll sig på det här sättet. Den här regeringen gör det inte enklare, snarare tvärtom.

Vi hörde tidigare här att Kristdemokraterna hävdade att regeringens politik har gett resultat. Låt mig ge ett exempel på något som är ett resultat av regeringens icke-politik.

Just nu gräver de höga matpriserna djupa hål i alla människors plånböcker – det gäller framför allt de som har låga inkomster eller medelinkomster. Samtidigt gör matjättarna rekordvinster och skapar en utbudsdriven inflation i Sverige. Det handlar inte om att människor tjänar för mycket eller om att lönerna sticker iväg för mycket, för lönerna ligger stilla. Vi har haft de största reallönesänkningarna i Sverige sedan 30-talet – på hundra år. Samtidigt gör matjättarna rekordvinster.

Redan för två år sedan krävde vi i Vänsterpartiet att regeringen skulle kalla till sig matjättarna och se till att de gjorde någonting åt detta, så att man kunde hindra den här inflationen på något sätt. Det som regeringen då gjorde var att man bjöd in matjättarna till en fika. Det är väl trevligt att man får fika lite grann, men det blev inte mycket resultat av detta. Inflationen kanske jämnade till sig lite grann, men det var inte för att regeringen vidtog några direkta åtgärder. Det var något som skedde av sig självt på grund av rådande världsläge och andra omständigheter. Men nu ser vi hur matpriserna i Sverige börjar sticka iväg igen. Regeringens svar är återigen att bjuda in till en fika. Det ska man göra nu i veckan. Det kanske blir en chokladboll och kaffe – det blir gott.

Jimmie Åkessons tips till svenska folket i det här läget är att man ska börja leta efter låga priser. Det är lätt att göra det när man har en inkomst på kanske 150 000. Då kan man ge sådana tips från coachen – som om låginkomsttagare inte redan vet hur man gör detta.

Att det just nu börjar mullra i folklagren kring detta är inte särskilt konstigt. Som lök på laxen har dessutom regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om att det i detta läge är exceptionellt bra att höja gränsen för högkostnadsskyddet för läkemedel. Det är ungefär som att Sverigedemokraterna och regeringen tycker att sjukskrivna och pensionärer har alldeles för mycket pengar att röra sig med. Det tycker inte vi i Vänsterpartiet. Vi tycker inte att de har för mycket pengar.

Detta är symtomatiskt för den här regeringen, för den gör liksom ingenting åt vanligt folks bekymmer. Den håller i stället sina kompisar om ryggen. Det är detta som händer också i välfärden. Och vilka är det som bär välfärden? Jo, det är kommuner och regioner.

När sjukvården nu står inför den kanske största kris som någon nu levande människa i Sverige kan minnas – möjligtvis med undantag för pandemin – är regeringens svar att man lägger fram en budget som i praktiken innebär att man ska göra ytterligare nedskärningar.

Detta är inte någonting nytt. Det här har man gjort i decennier.

I den här debatten har vi hört att man aldrig har skjutit till så här mycket pengar i kronor till välfärden. Det har aldrig hänt förut. Nej, men det är väl inte särskilt konstigt. Vi har ju inflation. Pengars värde minskar, och för att man ska kunna bibehålla samma värde måste man lägga till mer pengar. Men man har faktiskt inte skjutit till tillräckligt mycket pengar.

Låt mig ge ett exempel. Om du konsekvent tvingas göra nedskärningar varje år, under ungefär 30 års tid, gör det någonting i den verksamhet som du bedriver. Det betyder att du minskar den service som du tillhandahåller.

Om man skjuter till lite extra ett år betyder det inte att man återställer servicen – eller välfärden – på något sätt. Det betyder bara att man lite grann bromsar den utveckling som vi ser framför oss.

Jag tror att man ska vara lite försiktig när man från regeringshåll slår sig för bröstet över det som man gör.

Nu börjar jag närma mig den talartid som jag hade anmält. Jag är inte klar, kan jag säga.

Sjukvårdskrisen hanteras lite olika på olika håll i Sverige – av olika regioner. På en del ställen placerar man patienter i korridorerna – med grytlock för att de ska kunna larma när de behöver hjälp.

I mitt eget hemlän, där Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna styr tillsammans med Sjukvårdspartiet, har man bestämt sig för att en bra lösning är att bolagisera hela primärvården. Man har gjort en utredning med hjälp av konsulter som har kommit fram till att det bästa för sjukvården i Gävleborg vore att privatisera i princip alltihop.

Nu har inte de som styr i Gävleborg varit riktigt tydliga med vad avsikten är förutom att man ska bolagisera. Men med största sannolikhet är den främsta målsättningen att man ska sälja ut hälsocentraler eller identifiera vilka hälsocentraler, som våra vårdcentraler kallas, som ska läggas ned för att de är olönsamma.

Jag kan garantera att om befolkningen i min hemkommun Hofors ställs inför alternativen att ha antingen en ”olönsam” hälsocentral kvar på orten eller att inte ha någon hälsocentral alls är nog valet för dem ganska enkelt. Jag tror att de vill slippa åka iväg till grannkommunen eller till Gävle.

Ansvaret för den här utvecklingen är regeringens med den budget som man lägger fram varje år. Skolan är ett offer för ett experiment som inget annat land i hela världen vill ta efter. Det fanns ett annat land som hade ett liknande system, och det var Chile. Men de har gett upp den tanken, för det funkar inte. I övriga världen tittar man nu på Sverige som ett avskräckande exempel.

På grund av den politik som man för är det inte längre kunskap som är det viktigaste i svensk skola, utan det är att ge skolägarna så höga vinster som det bara är möjligt. Vi har fått en marknadsskola som gör att vi står oerhört dåligt rustade inför framtiden, och regeringen rullar tummarna medan lärarna går på knäna.

Vi i Vänsterpartiet har varnat för den här utvecklingen i årtionden. Det är faktiskt så att vi nu har genomlevt 30 år av det nyliberala experimentet där man envist hävdar att om man bara privatiserar och skär ned eller effektiviserar, som man så fint kallar det, kommer välfärden att bli bättre.

Under de senaste tio åren har det konsekvent bedrivits en rent av främlingsfientlig, för att inte säga rasistisk, politik där man har hävdat att välfärdens brister beror på invandringen. Samtidigt med denna utveckling har klyftorna i Sverige ökat till nivåer som vi inte har kunnat se sedan 1910-talet. För de rikaste i Sverige har Sverige blivit ett skatteparadis. Just nu har vi en korrupt regering som gör allt den kan för att gynna sig själv och sina vänner, antingen genom att sänka skatterna på ett sätt som med kirurgisk precision gynnar dem själva eller genom att ge sina kompisar välbetalda toppjobb inom Regeringskansliet eller på olika myndigheter.

Efter 30 år av nyliberal politik och 10 år av hetsjakt mot invandrare, som vi alla ser inte leder till några som helst förbättringar, tror jag att jag har svenska folket med mig när jag säger att det är dags att byta inriktning. Vi måste se till att vår välfärd fungerar. När man går till sin hälsocentral, sin vårdcentral eller sitt sjukhus ska man kunna känna tillit till att man faktiskt får den hjälp och den vård man behöver. Sjukvårdspersonal ska inte behöva ha en klump i magen när de går till jobbet för att de inte vet om de eller deras arbetskamrater kommer att hinna göra sitt jobb ordentligt och ge vård och omsorg till alla som behöver det.

Vi måste stoppa marknadsskolan och återupprätta en skola som har tillräckliga resurser och som har som mål att faktiskt ge utbildning och kompetens till våra barn. Skolan ska kunna ta hand om och fånga upp alla som finns i skolan, oavsett var de bor i landet eller vad de har för bakgrund eller förutsättningar.

Kommunala frågor

Det är så vi bygger ett starkare land. Det är så vi ger vår befolkning hopp inför framtiden. Då krävs det att vi har ett parti i regeringsställning som faktiskt prioriterar de här frågorna. Och det partiet, mina vänner, är Vänsterpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)