Fru talman! Välfärden är grunden i vårt samhälle. Den är det kitt som håller oss samman. Den är den trygghet som vi alla förtjänar och som vi gemensamt bygger upp. Och i välfärden spelar Sveriges kommuner och regioner en helt avgörande roll. Det är där vi ser välfärdens ansikte, i förskolorna, skolorna, äldreomsorgen, sjukvården och socialtjänsten.

Men i dag står kommuner och regioner mitt i en ekonomisk kris, en kris som till stor del är skapad av regeringens politik och av ett system där privata vinster tillåts gå före människors behov.

Kommunerna är ansvariga för de mest grundläggande välfärdsverksamheterna, men de lämnas ofta utan tillräckliga resurser för att möta behoven. De ska se till att våra barn får en bra skola och att våra äldre får en värdig omsorg, att sjukvården fungerar och att socialt utsatta får hjälp. Men vad händer när resurserna inte räcker? Då blir det färre lärare i skolan, mindre tid för omsorgspersonalen och ökade klyftor i samhället.

Trots att behoven växer skär regeringen ned på statsbidragen till kommuner och regioner. Man ger kortsiktiga stöd som inte löser de långsiktiga problemen. Samtidigt lägger man mer ansvar på kommuner och regioner men utan att skicka tillräckliga resurser. Resultatet blir att man på lokal nivå tvingas höja skatter, skära ned på verksamheter eller privatisera, vilket leder till en ännu mer ojämlik välfärd där bostadsorten avgör vilken service som medborgarna ska få. Det är helt oacceptabelt.

Miljöpartiet vill i stället se en stabil och rättvis finansiering av kommuner och regioner. Vi vill öka de generella statsbidragen, så att verksamheterna ute i landet och närmast invånarna kan planera långsiktigt och erbjuda en jämlik och kvalitativ vård över hela landet.

Staten måste ta sitt ansvar och inflationssäkra de generella statsbidragen för att ge kommuner och regioner bättre planeringsförutsättningar – en garantimodell för välfärdens finansiering så att kommunerna klarar kriser och lågkonjunkturer utan att välfärden drabbas.

Dessutom tycker vi att regeringen ska ta fram ett tillväxtpaket för snabbväxande kommuner vid nyindustrialisering, så att framtidens jobb skapas här i Sverige och inte någon annanstans.

Resurser är en sak, men det är också tydligt att vinsterna i välfärden måste avskaffas. Resurser som är avsatta till välfärden ska användas till att förbättra skolresultaten och till att ge äldre och sjuka en trygg vård och omsorg. De pengarna ska inte gå till stora vinstuttag.

Varje krona som ges i aktieutdelningar och inte går till barnens utbildning eller de äldres omsorg är en förlorad krona för samhället. Det är vi som skattebetalare som finansierar välfärden, och det är vi som behöver ha en garanti för att resurserna går till det de är avsedda för och inte till privata vinstintressen.

Miljöpartiet har länge kämpat för att stoppa vinstjakten i välfärden, för vi anser att välfärd ska drivas utifrån behov och inte utifrån någons möjlighet att tjäna pengar. Vi vill stärka den offentliga sektorn. Vi vill också satsa på personalens arbetsvillkor och se till att välfärden utvecklas utifrån kvalitet, inte lönsamhet. Vi vill stärka tillsynen och genomföra nationella insatser för ökad likvärdighet och personalförsörjning, så att vård och omsorg ges efter just behov och inte marknadsprinciper.

Vi nås allt oftare av nyheter om organiserad brottslighet som tagit över privata verksamheter och kan driva sin brottsliga verksamhet utifrån den offentliga sektorn. Det är ett helt absurt system som jag hittills inte har sett att den här regeringen har gjort tillräckligt för att sätta stopp för. Snarare är det uppenbart att man försvarar det. För regeringen borde med de här argumenten avveckla möjligheten att ta ut vinst ur välfärdens verksamheter och i stället utveckla icke-vinstdrivande alternativ till de marknads- och valmodeller som införts i den offentliga sektorn. Då går pengarna till det de är avsedda för, och förutsättningarna för den organiserade brottsligheten i välfärden skulle helt försvinna.

Fru talman! I stället för vinstuttag vill vi se åtgärder för att främja idéburen välfärd, och här finns väldigt mycket att göra. De idéburna aktörernas andel av välfärdssektorn är liten i Sverige jämfört med andra länder i Norden och Europa. De senaste decenniernas ökning av andelen upphandlade välfärdstjänster har i huvudsak gynnat kommersiella aktörer på bekostnad av de idéburna. Regeringen bör därför fortsätta att arbeta för att främja utvecklingen av just den idéburna välfärden, så att fler verksamheter kan drivas med människors bästa i stället för vinstmaximering i fokus.

Låt mig sammanfatta: Hur skapar vi då en bättre välfärd och bättre förutsättningar för kommuner och regioner att sköta sitt uppdrag? Det finns tre viktiga steg:

Vi behöver en långsiktigt hållbar finansiering. Vi måste ge kommuner och regioner rätt resurser för att upprätthålla och utveckla välfärden, inklusive ett inflationsskyddat statsbidrag och en garantimodell för att säkra finansiering i kris.

Vi behöver avskaffa vinsterna i välfärden. Våra skattepengar ska gå till vård, skola och omsorg, inte till riskkapitalbolag. Vi vill också se en utveckling av de icke-vinstdrivande alternativen och stärka tillsynen.

Vi behöver också göra mer för att främja den idéburna välfärden. Det ger valfrihet. Det ger bättre villkor för idéburna aktörer. Då kan vi också säkerställa att fler välfärdsverksamheter drivs med samhällsnytta i fokus samtidigt som valfriheten bibehålls.

Men frågan är ändå: Ska vi fortsätta på en väg där regeringen underfinansierar kommuner och regioner och låter vinstintressen styra i välfärden, eller ska vi stå upp för en rättvis, hållbar och jämlik välfärd där alla har tillgång till bra skolor, värdig omsorg och fungerande sjukvård?

Jag vet vad jag och Miljöpartiet vill. Vi vill att regeringen ska öka ambitionerna i att skapa en bättre välfärd för alla, även om jag kanske inte tror att det kommer att hända nu när det inte har hänt hittills. Om detta inte sker är det dags för en ny regering – en regering som vill se en starkare välfärd och som är beredd att satsa på det.

Jag vill avsluta med en text ur Per Molanders bok Ojämlikhetens anatomi: ”Kommunerna är den yttersta garanten för välfärdsstatens överlevnad. Det är där mötet mellan individ och samhälle sker, där rättvisa inte bara är en idé utan också en realitet. En underfinansierad kommun är en underfinansierad välfärd, och en underfinansierad välfärd är en underfinansierad demokrati.”

Med detta vill jag säga att jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall bara till reservation nummer 6.