Fru talman! Jag är vanligtvis ledamot i utrikesutskottet och hoppar in i denna debatt som ersättare i finansutskottet. Jag har varit arbetande ersättare i finansutskottet tidigare, och man känner igen vissa delar av debatten. Andra delar är lite nya.

Jag ska försöka hålla mig till ärendet. Jag tyckte att debatten här tidigare möjligen låg lite väl långt ifrån det betänkande vi har framför oss. Jag kommer inte att kommentera vare sig kärnkraften, dieselpriserna eller andra saker som inte direkt berör finansieringen av våra kommuner och deras viktiga verksamheter.

Med det sagt tycker jag ändå att ett perspektiv har saknats i denna debatt, ett perspektiv som jag som ledamot i skatteutskottet och näringsutskottet och arbetande ersättare i finansutskottet alltid tyckte var viktigt att ha med sig. Det är: Vems pengar är det vi pratar om?

Ibland kan det låta – det tror jag att många som tittar på den här debatten också tycker – som att vi politiker diskuterar att vi ska ta statliga pengar och låta dem gå till en kommun, till en region eller till en reform eller en investering på statlig nivå. Vi ska dock komma ihåg att det alltid är någon annans pengar. Det är alltid en medborgare som har arbetat hårt för att skapa det värde vi sedan beskattar och de pengar vi sedan använder. Det är alltid en företagsam människa som har gått till jobbet, innoverat eller skapat någonting från början som gör att det finns pengar att ta av.

Det behöver finnas ett välstånd för att vi ska kunna ha en välfärd. Det är grunden. Grunden till allt vi gör i denna kammare är att se till det finns ett välstånd genom att låta människor vara fria och skapa det.

Liberalerna är för generella statsstöd till kommunerna. Vi tycker att det i grunden är positivt. Vi tycker dock, och det är viktigt att understryka, att man måste låta resurser gå hand i hand med reformer. Man kan inte bara ge mer pengar, utan man måste samtidigt ha ett reformtryck som gör att pengar används på ett mer effektivt sätt. Skattekronor ska användas klokt.

Det finns en hel del skatteslöseri på alla nivåer. Det är naturligt. Byråkratier tenderar att svälla, oavsett om det är byråkratier på kommunnivå, regionnivå, statsnivå eller EU-nivå. Det ligger i sakens natur. Därför behöver man hela tiden ha ett reformtryck.

Det innebär dock inte att man inte behöver resurser, tvärtom. Det behövs resurser, men det behöver gå hand i hand med reformer så att vi kan motverka skatteslöseri och använda resurserna på ett klokt sätt.

Fru talman! Tidigare i debatten talade vi om välfärdsbrott. Det är också en väldigt viktig diskussion att ha. Det kan vara enskilda personer, företag eller kriminella gäng som organiserar sig för att stjäla pengar eller lura kommuner och regioner på pengar, till exempel. Det är ett otroligt allvarligt brott. Det måste bekämpas.

Återigen vill jag påminna kammaren och er som tittar på debatten hemifrån om att det ytterst inte är kommunerna som är offer när det handlar om välfärdsbrott utan skattebetalarna, de personer som har arbetat och vars pengar vi sedan har tagit för att distribuera till de viktiga tjänster som kommuner och regioner utför. Det är de som är brottsoffer när det handlar om den här typen av brott, och det får vi inte glömma bort. Det är viktigt.

Fru talman! Mer pengar kan vara nödvändigt, men det löser inte problemen. Det som löser problemen är reformer tillsammans med resurser. Skolan är ett jättebra exempel på det. Vi tycker att det behövs mer resurser till skolan. Det är uppenbart. Men det är också uppenbart att skolan behöver reformer för att resurserna ska användas på ett effektivt sätt.

Fru talman! Jag som hoppar in i denna debatt från andra utskott kan informera om att oavsett vilken debatt man hoppar in i – jag brukar kunna hoppa in i debatter i olika utskott – vill alla ledamöter gärna ha mer resurser just till sina områden. Det är inte så konstigt. Om man håller på med en fråga tycker man att den är väldigt viktig. Man lär sig, sätter sig in i, får reda på detaljer, gör studiebesök och ser problem som de som inte håller på med frågan kanske inte ser. Då kommer man kanske också att vilja ge mer resurser till detta.

Politik handlar dock om att prioritera. Det handlar om att behoven alltid är oändliga men resurserna ändliga. Därför är det viktigt att vi samtidigt som vi pratar om resurser och hur de ska fördelas också pratar om att vi måste ha mer tillväxt. Hjulen måste rulla fortare. Vi måste ha mer arbete i ekonomin.

Tillväxt är ingenting konstigt. Ekonomin är egentligen att människor arbetar och samarbetar. Det är det vi kallar ekonomin. Om man arbetar och samarbetar lite mer än man gjorde året innan, producerar lite mer, gör det lite mer effektivt och gör det lite bättre kallas det tillväxt. Tillväxt är ingenting läskigt utan någonting som sker naturligt i en fri ekonomi när vi blir lite bättre. Det handlar alltså bara om att vi ska bli lite bättre och mer effektiva.

Det innebär också att vi får mer resurser. Det är av det skälet, fru talman, som det kommunala utjämningssystemet aldrig får utformas på ett sätt som är tillväxthämmande. Om man hämmar tillväxten i dag får man mindre pengar att fördela i morgon. Får vi mindre välstånd i dag har vi mindre välfärd i morgon. Det är det direkta sambandet. Vi får aldrig hämma tillväxt.

Vi måste göra vår läxa och se till att det finns ett kommunalt utjämningssystem som fungerar. Kommunerna i Sverige – det är ju ingen skillnad för skattebetalarna om de betalar sina pengar till staten eller till kommunen, och det är ur deras perspektiv vi ska debattera de här frågorna – måste också göra sin läxa och se till att de arbetar på ett effektivt sätt och att det inte finns skatteslöseri. De ska hålla sig till välfärdens kärna, prioritera de uppgifter som vi faktiskt har kommuner för att utföra och inte göra en massa saker utanför och förvänta sig att någon annan ska betala.

Låt mig utan att bli privat ge ett personligt exempel. Jag gick grundskolan i en socialdemokratisk kommun med en socialdemokratisk stadsdelsnämnd – därmed avslöjar jag kanske att det var i Stockholm. Då fanns det ett projekt som Socialdemokraterna ägnade sig åt. På några skolor fanns det lokala skolstyrelser med en majoritet av elever och föräldrar.

Jag satt i en sådan styrelse. Jag, en kompis och våra föräldrar hade majoritet i vår lokala skolstyrelse. Och så hade vi ett litet utjämningssystem mellan skolorna. Om vi hade ett överskott på vår skola fick en skola som låg nära oss ta del av det överskottet för att finansiera sitt underskott, eller vice versa.

I grunden var det en ganska bra idé. Men eftersom man som tonåring börjar upptäcka saker som händer utanför ens egen skola började vi också upptäcka vad de gjorde med pengarna på den här andra skolan som gick med underskott. Det var inte så att man gick med underskott bara för att man behövde reparera fönster, köpa litteratur till skolbiblioteket eller ha bättre skolmat. Det var också så att man arrangerade roliga dagar där alla elever fick hoppa i hoppborg. Man ägnade sig åt en massa saker som låg utanför skolans kärnuppgift men som vi aldrig fick nöjet att göra på vår skola.

Då, kan jag säga, blev vi irriterade i den lokala skolstyrelsen. Tack vare Socialdemokraterna, som hade låtit oss bestämma lokalt på vår skola, såg vi till att använda pengarna för att investera i det som är skolans kärnuppgift i stället för att det skulle bli ett överskott som gick till en skola som slösade bort pengarna.

Precis så måste man tänka om utjämningssystemet mellan kommuner. Om man håller sig till sin kärnuppgift, satsar på den och ser till att den sköts på ett effektivt sätt ska man belönas. Men om man inte sköter sig och gör saker utanför kärnuppgiften ska man inte belönas. Då är det tillväxthämmande. Man ska prioritera välfärdens kärna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. Glöm inte bort att resurssätta reformer, men man kan inte heller dela ut resurser utan att genomföra reformer.