Fru talman! I dag står vi inför en av vår tids största utmaningar: att skapa en hållbar framtid för kommande generationer. För att vara riktigt tydlig kan jag säga att det handlar om att skapa en dräglig framtid alls på den här planeten eller att låta bli.

Agenda 2030 och dess 17 globala mål för hållbar utveckling utgör en gemensam väg framåt för världen – en plan för hur vi gemensamt kan bekämpa fattigdom, minska ojämlikhet och skydda vår planet. Men för att detta ska lyckas krävs det mer än bara goda intentioner och fina ord. Det krävs uppföljning, handling och ansvar. Det ser vi tyvärr inte i regeringens politik, och vi ser det definitivt inte i den här skrivelsen.

Tyvärr förtjänar skrivelsen i stället kritik i fråga om både sak och form. Den är riksdagens och medborgarnas sätt att få kunskap om den politik som regeringen har fört på området. Den borde ha tagits på betydligt större allvar.

Att man i skrivelsen så bristfälligt lyckas redogöra för hur man arbetar med de globala målen skapar ett demokratiskt problem, eftersom det inte ger oss i riksdagen någon riktig insyn och sammanhållen bild av den förda politiken och vi därför inte har någon reell möjlighet att granska den. Det hade varit en fördel om man i regeringens skrivelse hade velat redovisa hur Sverige ligger till när det gäller att nå de globala målen och de mål- och intressekonflikter som man ser med sin politik och hur detta har hanterats inom ramen för Agenda 2030.

Låt mig särskilt peka ut tre punkter.

Den första handlar om att man i stället för att ge resurser till arbetet med de globala målen har skurit ned och minskat olika aktörers möjlighet att jobba med dem. Regeringen har till exempel tagit bort den nationella samordnaren. Han var avgörande för att samla olika aktörer – kommuner, regioner, civilsamhället och näringslivet – i arbetet för en hållbar framtid. Att avskaffa den här samordningen innebär att vi riskerar att förlora den kraft och det momentum som faktiskt krävs för att driva Agenda 2030 framåt.

Den kommunala och regionala nivån spelar en nyckelroll i genomförandet. Det är där många av målen får faktisk betydelse och påverkar människors vardag. Det handlar om utbildning, kollektivtrafik, bostadsbyggande, energi och sjukvård. Allt detta är områden där kommuner och regioner gör den stora insatsen.

Regeringen tog inte bara bort samordnaren. Man avslutade också projektet Glokala Sverige i förtid genom att minska Sidas finansiering och slopa enprocentsmålet.

Kommuner och regioner är väldigt viktiga aktörer, men det är också civilsamhället. Nästan hälften av alla svenskar är aktiva i ideella organisationer. Deras insatser är också avgörande för att vi ska kunna uppnå målen i Agenda 2030. Civilsamhället har historiskt varit en viktig part i regeringsledda forum, och deras arbete har bidragit till väldigt konkreta resultat. Att regeringen nu avfärdar samråd och minskar stödet till de här organisationerna är därför ytterst problematiskt. I stället för att stänga civilsamhället ute borde man bättre ta till vara den kraft och vilja till utveckling som finns där.

Dessutom saknas det nu uppföljning. En av de största utmaningarna är att vi ofta ser ambitiösa mål men saknar system för att följa upp och mäta framsteg. Det är ju inte nog att bara sätta mål. Vi måste också försäkra oss om att vi rör oss i rätt riktning, och uppföljningen behöver vara mätbar. Vi i Miljöpartiet hade därför gärna sett att regeringen åter skulle be Statistiska centralbyrån att samordna uppföljningen av hur vi lever upp till de 17 målen och de 169 delmålen, så som de gjorde innan regeringen avslutade deras uppdrag 2022.

Punkt två handlar om att vi behöver en feministisk analys. Vi behöver mer jämställdhet, jämlikhet och demokrati.

Agenda 2030 har jämställdhet som ett eget mål, men det är också en grundförutsättning för att de andra målen ska kunna uppnås. Trots detta har regeringen valt att stryka jämställdhetsintegrering från regleringsbreven för 41 myndigheter. Man har avskaffat den feministiska utrikespolitiken och Sveriges globala jämställdhetsambassadör. Man för dessutom en ekonomisk politik som missgynnar kvinnor.

Det här är flera steg i fel riktning. I stället för att backa borde regeringen ta steg framåt, göra en feministisk analys som genomsyrar alla beslut och insatser och separat redovisa hur genomförandet av Agenda 2030 påverkar kvinnor och män.

Agendan talar också tydligt om ökad jämlikhet. Men regeringens nedskärningar och prioriteringar inom välfärdssektorn är helt oförenliga med de globala målen, särskilt när det gäller att främja social välfärd, jämlikhet och inkludering. I stället för ökad jämlikhet skapar regeringens politik ökade klyftor genom skattesänkningar för miljonärer medan låg- och medelinkomsttagare får ta smällen.

Vi vet att frihet och demokrati är grundläggande för att bygga välmående samhällen, men i dag har endast 40 av 198 länder och territorier ett öppet, demokratiskt system där yttrandefrihet och mötes- och föreningsfrihet respekteras inom politiken, i lagstiftningen och i praktiken. Detta minskar tyvärr stadigt.

I många länder går det bakåt, tyvärr också i Sverige. Vi borde i stället vara en motkraft. Regeringen borde lyfta vikten av Agenda 2030 i nationella och internationella sammanhang och alltid koppla detta till internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och demokrati samt att ingen får lämnas utanför.

Min tredje punkt handlar om att klimat- och miljöarbetet naturligtvis är helt avgörande. Det måste vara högt prioriterat, och redovisningen måste grunda sig på fakta. Klimatkrisen är, som jag har sagt väldigt många gånger i den här kammaren, vår tids största ödesfråga. Men regeringens agerande går i motsatt riktning mot vad forskningen, internationella åtaganden och sunt förnuft kräver. Såväl Klimatpolitiska rådet som Finanspolitiska rådet och OECD har riktat skarp kritik mot att regeringen ökar utsläppen, bromsar klimatomställningen och skjuter ansvaret på framtiden.

De fossila subventionerna har ökat, kollektivtrafikstödet har minskat och skärpta klimatkrav i offentlig upphandling har stoppats. Detta är helt enkelt inte en ansvarsfull politik utan en farlig väg som äventyrar både vår framtid och vår trovärdighet internationellt.

Sverige har åtagit sig att uppnå nettonollutsläpp senast 2045, men regeringens nuvarande politik gör det målet alltmer avlägset. I stället för att investera i en snabb och rättvis omställning till ett fossilfritt samhälle bromsar man utvecklingen och ökar riskerna för klimatrelaterade katastrofer. I detta försöker man också blanda bort korten. Det här hade varit ett utmärkt tillfälle för regeringen att kunna visa en transparent och faktabaserad klimatredovisning, där regeringens politik utvärderas mot våra nationella och internationella klimatmål. Men det gör man inte.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska vara en ledare i den globala klimatomställningen, inte, som nu, en bromskloss.

Men det handlar inte bara om utsläpp. Den biologiska mångfalden är också en livsviktig fråga som måste ges högre prioritet. Skogarna, haven och våra ekosystem är grundläggande för vår existens, men de utarmas i en alarmerande takt. Skogsbruket intensifieras utan tillräcklig hänsyn till biologisk mångfald, och viktiga, skyddade naturområden hotas av exploatering. Regeringens nedskärningar i skyddet av värdefull natur och urholkningen av det svenska miljöarbetet är inget annat än ett svek mot kommande generationer.

Östersjön såväl som Västerhavet befinner sig i ett akut ekologiskt tillstånd. Överfiske, utsläpp och klimatförändringar driver på en negativ spiral som vi bara måste bryta. Internationella och nationella experter har slagit fast att vi behöver öka takten kraftigt i våra insatser för att återställa ekosystemen i haven. I stället för att sväva på målet borde regeringen ta fram en tydlig handlingsplan för att Sverige ska uppnå målen i Kunming–Montréal-ramverket och säkra resurser för att skydda vår unika natur.

Fru talman! Regeringen har verkligen underpresterat i den här skrivelsen. Frågan som kvarstår är väl egentligen varför. Varför bryr sig regeringen så lite om internationella åtaganden och överenskommelser? Varför lämnar man en så undermålig produkt till riksdagen? I bästa fall tyder det på ointresse, i värsta fall på att man inte bryr sig. I stället för att arbeta för att uppnå Agenda 2030 ser vi att regeringen på fler och fler områden för en politik i helt motsatt riktning, en politik som höjer utsläppen, hotar den biologiska mångfalden ännu mer, skapar ojämlikhet och fattigdom och minskar det demokratiska utrymmet.

Jag undrar om regeringen tycker att det är värt det. Är det värt att utsätta våra egna medborgare och världens alla människor för fara, bara för att några ska få bli lite rikare? Jag kan tyvärr inte uppfatta något annat svar än ett ja från regeringen på den frågan. Det gör mig djupt oroad och väldigt besviken. Jag ser inte något annat svar än att det är dags att byta regering!

Sveriges genomförande av Agenda 2030

Vi står såklart bakom alla våra reservationer, men jag vill yrka bifall till reservationerna 3 och 9.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)