Herr talman! Jag kommer i mitt anförande, liksom många gjort före mig, att fokusera på våld i nära relation eller mäns våld mot kvinnor eftersom det är en epidemi i vårt land, eftersom det är någonting vi inte får bukt med och eftersom det har sett likadant ut under så lång tid. Det är helt förfärligt. Och det är någonting som vi verkligen måste jobba tillsammans för att få stopp på.

Vi hör ofta regeringspartierna prata om fokusförflyttning och att fokusera på förövaren. Det är bra. Det är helt rätt. Men jag tror inte att det räcker. För mig handlar det också om en perspektivförflyttning för oss alla. Detta sitter så djupt rotat även i våra gener och i våra hjärnor, trots att vi i högsta grad är med i samhällsdebatten. Jag ska ge lite exempel på det.

Jag ska börja i pandemin. Under pandemin beslutade vi i den här kammaren om restriktioner som var ingripande i våra liv. Det har aldrig varit så viktigt att gå på teater och på bio precis när man vill som det var under pandemin. Det var högljudda diskussioner om staten verkligen fick fatta dessa beslut som ingrep i vår frihet. Man ifrågasatte till och med om det var lagligt, förenligt med vår konstitution, att fatta dessa beslut. Och när restriktionerna lättade sa vi: Åh, vad skönt! Nu kan vi göra vad vi vill igen.

Men för vissa personer finns de restriktionerna jämt. För personer som lever med skyddad identitet anses det vara helt okej att faktiskt aldrig kunna göra riktigt vad de vill.

Det finns ett talesätt som lyder: ”Det är inte riktiga män som slår”. Det talesättet är livsfarligt. Vilka är det då som slår om det inte är riktiga män? Vilka är de? Sanningen är ju att det inte är några monster eller låtsasmän, utan det är helt vanliga män som slår. Det kan till och med vara folkkära artister.

Nästan lika farligt tycker jag att det är när vi säger till kvinnan: Var stark! Stå på dig! Kliv fram! När vi säger det talar vi nämligen om att det normala är att man inte gör det, att det normala är att man är tillbakadragen. Det är lika farligt.

Herr talman! Det är ett faktum att det farligaste för en man är att umgås med en man och att det farligaste för en kvinna är att umgås med en man. Vem är det då som behöver förändras? Vad är det vi behöver förändra? Jo, det är beteendet som många män har.

Det blev också tydligt under metoo. Vi hörde mycket kritik om att man ju aldrig vet var gränserna går, att man inte ens får ge en kram och så vidare. Det är intressant att en man ibland inte vet var gränserna går, men om samma straighta man följer med till en gayklubb vet han precis var gränserna går. Det är lite märkligt.

Ord spelar roll – ord på skolgården och ord i omklädningsrummen och ord runt fikaborden på jobbet.

Herr talman! Det talas här om lämnaprogram. Det står också med i betänkandet. Regeringens förslag till lämnaprogram är intressant.

Jag har läst om ett lämnaprogram för kriminella personer som får gå med i ett exitprogram som kommunerna och polisen ansvarar för. Det innehåller det här: En person som vill hoppa av det kriminella livet erbjuds ett 18 månader långt behandlingsprogram på uppdrag och finansierat av socialtjänsten. Därefter följer två års eftervård och uppföljning som är kostnadsfri för kommunen. Det första året finns det stöd dygnet runt, och det innefattar insatser avseende bostad, terapi, drogberoende, sysselsättning, skuldsanering och fritidssysselsättning. Därefter följer ett sex månader långt utslussningsprogram för att klienten ska bli mer självgående.

Vad får en kvinna som lämnar ett våldsamt förhållande? Om hon till slut vågar lämna ett våldsamt förhållande får hon inget av det här. I bästa fall får hon skyddad identitet, eller så får mannen kontaktförbud.

Det som regeringen föreslår är inget lämnaprogram på riktigt. Det jag läser in är två saker, som delvis är beslutade sedan tidigare: samordnat stöd till våldsutsatta samt stadigvarande boende. Det är bra saker, men det är inget lämnaprogram. Det är bara min blygsamhet, den sena timmen och att jag är inhoppare i socialutskottet som håller mig från att begära repliker om detta. Jag vädjar verkligen till regeringspartierna: Se till att göra ett lämnaprogram som håller måttet!

Apropå skyddad identitet och eftervåld är ibland våra myndigheter högst delaktiga. Vi har talat här om upprepade vårdnadstvister, vårdnad, boende, umgänge och bodelningar. Mycket av det här är på gång att förändras eller har förändrats, och det är mycket bra. Men det visade sig före jul att många myndigheter – förvisso inte socialtjänsten så många gånger, tror jag, men polisen, åklagare och Domstolsverket – mer eller mindre systematiskt avslöjar skyddade personers identitet i fattade beslut, vilket kan innebära livsfara för den som det gäller.

I dagarna har också propositionen om kontaktförbud kommit, vilket är jättebra. Det finns mycket bra förslag där. Men här tycker jag också att det ligger ett systemfel och ett tankefel. Vad händer den dag då kvinnan vill lämna skyddsområdet, till exempel en kommun? Vad händer den dag kvinnan vill åka på semester eller lämna kommunen? Då kommer fortfarande mannen att stå där och vänta och leta upp kvinnan. Vad händer när hon ska åka på släktkalas eller åka till sin familj, som bor någon annanstans? Släktingar ingår inte i skyddszonen, och de är inte egna bärare av kontaktförbudet.

Det rimliga vore att mannen, förövaren, fick hålla sig på platser där han bor, jobbar eller behöver befinna sig. Ska han åka utanför det området får han faktiskt säga till, så att brottsoffret vet om det. Det är att ha ett brottsofferperspektiv. Det här måste vi få på plats, och vi behöver börja utreda det redan nu.

I den nya socialtjänstlagen talas väldigt mycket om förebyggande arbete och om Nationellt centrum för kvinnofrid och de telefonlinjer som de driver. Men det står inget i betänkandet om stödet till Unga relationer, vilket är det enskilt absolut viktigaste förebyggande arbetet. Unga relationer rapporterade att den vanligaste fråga de fick var: Måste man gå med på strypsex? Då gör det riktigt ont i magen.

Då kommer jag osökt in på ett område som inte primärt handlar om socialtjänsten i grunden men som socialtjänsten definitivt får ta konsekvenserna av, nämligen den skeva bild av kropp och sexualitet som den våldsamma tillgängliga pornografin ger våra unga tjejer och killar. Vi har ju våldspornografin tillgänglig 24:7 i våra telefoner.

Tro det eller ej, men under ett år tillbringar barn 2,2 månader med sin telefon i handen. Föräldrar säger ofta till sina barn sådant som ”du får inte gå ut själv på kvällen” eller ”du får inte gå hem själv över Sergels torg”. Men vi har 100 procents tillgång till internet. Och var finns förövarna? De finns inte längre på Sergels torg klockan tolv på natten. De finns på internet. Är det någonting vi borde göra som är förebyggande är det att på ett handfast, praktiskt sätt med ett normativt syfte begränsa den våldsamma pornografi som vi har lättillgänglig, för det här är någonting som socialtjänsten och elevhälsan får ta hand om effekterna av.

Jag yrkar bifall till reservation 3.