Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill att barn i alla skeden i livet ska veta att vi som samhälle håller dem i handen och att vi i vuxenvärlden alltid har deras rygg, just för att de är barn med helt egna rättigheter och med extra starkt skydd.

Den som haft möjligheten att vara nära ett barn, som anhörig eller på annat sätt, har kanske på djupet fått se vad ett barn verkligen är och uppleva den helt ovillkorliga kärlek man kan känna till en liten individ som möter världen med öppna armar och en naturligt naiv nyfikenhet. Under livets gång kan och kommer det oskyldiga barnet att växa upp och möta livets svårigheter – ibland i det lilla och ibland i det verkligt stora. För vissa barn kan en borttappad nalle vara den första erfarenheten av att mista något man håller kärt. För andra barn kan pappas våld mot mamma vara den första erfarenheten av riktig rädsla, kanske rent av svåra trauman. Barns uppväxtvillkor är förskräckande olika.

Herr talman! Inga barn föds kriminella eller väljer utsatthet. Det är resultatet av livets djupaste orättvisa. Politikens och samhällets roll är att minska effekterna av denna orättvisa.

I en debatt förra veckan ville socialminister Camilla Waltersson Grönvall inte svara på varför regeringen inte inför strategin mot våld mot barn. Däremot var hon inte sen att berätta om en hel del annat de faktiskt gör. Hon sa att vi kanske aldrig har gjort så stora förändringar som nu. Då vi i Vänsterpartiet har varit starkt drivande i flera av de förändringar som sker är jag benägen att hålla med.

Vi står inför att införa en helt ny och väldigt efterlängtad socialtjänstlag. Om bara några veckor ska den stora utredningen om barn- och ungdomsvården presenteras. Vi har dessutom blivit lovade att vi snart ska få förslag på en ny lag där barnets rätt ska bli rådande när det kommer till LVU.

Regeringen har helt rätt när de säger att de aldrig gjort så stora förändringar som nu – men dessvärre också ibland i helt fel riktning. Jag tycker att det är ganska märkligt att man samtidigt som vi står inför att ta del av en utredning som har tillsatts på grund av informationen om de fruktansvärda övergrepp och den vanvård som framkommit på Sis stiftar lagar om ökade befogenheter mot barn som i dag är placerade innan vi kan garantera deras säkerhet.

Samtidigt som vi slår oss för bröstet och säger att barns rätt ska vara ett eget rekvisit för att stärka barns rättigheter vid tvångsplacering är regeringen i full färd med att bygga fängelser där andra barn ska låsas in, buras in på vuxnas villkor. Att det i sig kränker barns rätt är illa nog, men att det riskerar att minska möjligheterna för dessa barn att få tillgång till utbildning är mycket allvarligt. Vi vet ju att utbildning är en av de viktigaste insatserna för att barn ska kunna starta ett nytt liv. Vad finns det för framtid för dessa barn då?

Jag måste erkänna att det nästan övergår mitt förstånd att regeringen, som så stolt vill införa den nya socialtjänstlagen, samtidigt vill införa LIV. Med den vill man bland annat ge vite till föräldrar som säger nej till insatser från socialtjänsten och kunna sätta fotboja på barn. Att dessa krav i sig med all säkerhet inte kommer att ge effekt, eftersom tvång mycket sällan leder till positiv förändring, är illa nog. Men att man med det här riskerar att skrämma bort föräldrar från att söka hjälp från socialtjänsten är direkt farligt.

Tyvärr kan listan göras historiskt lång om vi lägger till utvisningar och splittring av familjer, hotet om att begränsa försörjningsstöd för barnfamiljer och att allt fler barn blir vräkta. Det är helt centralt att se alla dessa förändringar i deras helhet. Faktum är att de felsteg vi tar med barn i utsatthet i dag kommer att bli socialtjänstens problem i morgon.

Herr talman! Gentemot den som nu tänker att det behövs hårdare tag och mer muskler måste vi i politiken vara helt transparenta med vad barn har fått för hjälp förut. Vi måste erkänna att politiken i årtionden har misslyckats med att bygga ett robust system för barn i utsatthet. Däremot har politiken lyckats ganska bra med att försvåra det. I ärlighetens namn finns det ingen fungerande barn- och ungdomsvårdskedja i dag, och kanske har det heller aldrig riktigt funnits.

Vi har en mycket mörk historia när det kommer till såväl placerade barn som barn inom psykiatrin. Socialtjänsten har under lång tid fått i uppdrag att ta hand om allt som politiken inte vill ta i med tång men varken fått verktyg eller resurser att mäkta med. Politiken har till och med öppnat för kriminella aktörer att ta hand om våra mest utsatta barn. Ibland kan jag tänka att det måste vara de absolut mäktigaste människorna i världen som arbetar i detta kraftigt haltande system och ändå lyckas hjälpa så många barn och unga till ett bättre liv. Det är det, trots allt vi säger här i dag, faktiskt många som får.

Min poäng är att vi måste se vilka stora brister vi har för att förstå varför det inte alltid går bra. Vi har sedan alltför många år tillbaka sakta men säkert dragit undan mattan för samhällets mest utsatta. Det är ett faktum som slår stenhårt mot barn. Men nu riskerar vi att bygga ett system där barn ska betala priset för att vi vuxna inte har gjort det vi ska.

Att hålla barn i handen och visa att man under deras uppväxt har deras rygg innebär att bygga robusta system för omtanke om deras välmående, att vi ser dem och att vi agerar när de behöver det. Så ser det inte ut i dag.

Vi i Vänsterpartiet vill att politiken satsar på välfärden ur ett barns perspektiv. Att säga att vi under barnens uppväxt har deras rygg betyder att vi har modet att stå kvar även när de faller och att vi inte viker en tum från att barn ska ha särskilda rättigheter som inte får kränkas ens när de gör fel.

Vi vill därför att samhällets barn- och ungdomsvård ska utgå från barns behov men ha som tydligt mål att de ska komma tillbaka innanför samhällets ramar och regler. Vi vill att socialtjänstens arbete ska prioriteras upp och ges den vikt det faktiskt har för att hjälpa barn i utsatthet.

Det bör finnas en vårdkedja som sluter tätt från första tecknet på att ett barn inte mår bra tills vi har fått upp barnet helt på banan igen. I betänkandet har vi också förslag om nya placeringsformer för barn och unga med beroende och psykisk ohälsa. Jag vill därför yrka bifall till reservation 16.

Vi står mitt i ett paradigmskifte. Som jag beskrivit kan man gå åt två olika håll. Vi kommer inom kort att fatta beslut om en helt ny socialtjänstlag som kan ge oss en stor chans till kulturförändring. Vi kan gå mot att arbeta förebyggande och relationsskapande med professionens kompetens i spetsen. Vi vill verkligen att detta arbete ska ges en verklig chans. Därför ger vi lite andrum för att det ska ske innan vi fortsätter driva på med stora ändringsförslag. Jag önskar verkligen att regeringen kunde göra detsamma.