Fru talman! Att barn i svenska skolor påverkas negativt av fastan under ramadan är ett välkänt faktum. Ändå möts den här frågan ofta med tystnad eller med försök att relativisera problematiken. Trots detta saknas också tydliga riktlinjer för hur skolorna ska kunna agera. Att skydda barn ska alltid vara viktigare än att upprätthålla religiösa traditioner. Ingen nioåring ska behöva svälta sig igenom skoldagen, och ingen elev ska behöva känna pressen att fasta av rädsla för omgivningens reaktioner.

Det är skolans ansvar att se till att varje elev får bästa möjliga förutsättningar att lära sig och att utvecklas. Det är viktigt att vi talar klarspråk om den sociala press som vissa elever lever under. För en vuxen kan fasta vara ett val, men för ett barn kan det vara något helt annat. Det kan vara en outtalad norm som barnet helt enkelt inte vågar bryta mot, en förväntan från familjen eller ett påtvingat krav. Vi kan inte förvänta oss eller kräva att eleverna ska prestera i skolan utan mat och dryck, oavsett om det sker av egen vilja eller inte.

Ska vi acceptera att barns hälsa försämras på grund av religiösa och kulturella förväntningar? Ska vi tillåta att en nioåring svälter sig igenom skoldagen för att det är tradition?