Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Bland de tydligaste exemplen på sjukvårdens underdimensionering och brist på personal är svårigheterna att komma till rätta med bristen på vårdplatser. Ur ett längre historiskt perspektiv är det naturligt att vårdplatserna har minskat till följd av den medicinska utvecklingen. Men det finns fortfarande ett gap mellan beräknade behov av och tillgång till vårdplatser.

Socialstyrelsen skrev i en rapport 2024 att det till och med finns ett brådskande behov av att öka antalet vårdplatser. Myndigheten såg att det saknades över 2 000 vårdplatser under 2023. 18 regioner hade vårdplatsbrist, och det var bara två regioner som hade en vårdplatsbrist som var mindre än 5 procent. Socialstyrelsen föreslog också riktvärden för genomsnittlig beläggningsgrad om 85 procent i oplanerad vård och 95 procent för planerad vård. För intensivvården föreslogs lägre riktvärden.

Socialdemokraterna har välkomnat uppdraget till Socialstyrelsen som gavs 2023 om att ta fram en nationell plan för att minska bristen på vårdplatser men ser samtidigt att det är otillräckligt. Vi anser att en större tyngd bör ges åt av Socialstyrelsens framtagna riktvärden och har i riksdagen därför tagit initiativ för att göra dessa mål bindande.

Herr talman! För att kunna tillgodose ett nödvändigt antal vårdplatser krävs en fungerande kompetensförsörjning. Det fanns en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner när det gäller detta område, och den nationella planen för kompetensförsörjning lämnades nyligen från Nationella vårdkompetensrådet, vilket borde ha relevans för kommande åtgärder. De åtgärder som statsrådet redovisar är i huvudsak åtgärder som, om de genomförs och inte bara blir utredningar, är i rätt riktning. Men det pågår också en verklighet som statsrådet naturligtvis är medveten om med varsel och uppsägningar inom vård och omsorg – 677 varslade hittills i år, förra året 6 098 inom vård och omsorg.

Antalet anställda har minskat på andra sätt, även om uppsägningarna inte motsvarar antalet varslade. Jag har svårt att tänka mig annat än att neddragningar och varsel är skadliga för den långsiktiga kompetensförsörjningen. Varsel och uppsägningar drabbar personer som egentligen behövs i vården. Hur skadas förtroendet för arbetsgivaren långsiktigt? Ger varsel och nedstängningar en knuff i ryggen på utbildad hälso- och sjukvårdspersonal att permanent lämna yrket? Att jobba i en situation där man riskerar att bli av med jobbet ofrivilligt ger i alla fall definitivt inte en god arbetsmiljö, vilket är en förutsättning för god kompetensförsörjning.