Herr talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för ett något mer nyanserat svar, även om jag tycker att det är påtagligt passivt att konstatera att Sverige ”befinner sig” i en utdragen lågkonjunktur. Det är måhända sant, men om man formulerar sig på det viset när man ska förklara vad som pågår i den svenska ekonomin är det som att man lägger ansvaret för den egna politiken utanför sig själv – som att politiken som finansministern svarar för inte skulle spela någon roll för huruvida vi tar oss starka ur denna lågkonjunktur eller inte.

Om man i detta läge presenterar en expansiv statsbudget skulle man i den kunna lägga fram åtgärder som expanderar mer än bara marginalerna för landets rikaste. Man skulle till exempel kunna lägga fram stimulanser för att bostadsbyggandet ska upprätthållas eller kanske till och med öka. Det vore raka motsatsen till det som finansministern har gjort. När bostadsbyggandet tvärnitade till följd av ökade materialkostnader som ett resultat av händelser i omvärlden, vad valde finansministern att göra då? Jo, hon plockade bort de stimulanser för bostadsbyggande som fanns. Det skulle man kunna satsa på för att upprätthålla byggandet.

Då kanske inte den största konkursen i Norrbotten hade ägt rum förra året, nämligen då ett byggbolag i Haparanda med 60 anställda gick i konkurs. Det hade kanske finansministerns politik kunnat råda bot på om hon inte bara kallt hade konstaterat att vi ”befinner oss” i en lågkonjunktur, som om det var något hon inte ägde makt över.

Man skulle kunna satsa på forskning på riktigt och inte bara påstå att man gör den största satsningen på forskning någonsin. Skillnaden på årets resurser till forskning och förra årets resurser till forskning råkar överensstämma nästan exakt på kronan med vad regeringen själv bedömer krävs för pris- och löneomräkning i den sektorn. Det är alltså ingen expansion; det handlar bara om att värdesäkra befintliga nivåer på forskningsmedlen.

Man skulle kunna satsa på Industriklivet eller på utbildningspolitiken när människor blir arbetslösa så att det fanns utbildningsplatser. Både arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola, vuxenutbildning och akademi får skära ned med den här regeringens politik.

Man skulle kunna satsa på att investera i välfärden. Det skulle göra att fler fick jobb och att välfärden levererade bättre service. Men finansministern expanderar bara köpkraften för samhällets allra rikaste och tänker att det ska räcka. Sedan hoppas hon att det ska gå bra – snart går det över.

Jag tycker att finansministern borde utvärdera sin egen politik baserat på resultatet av den. För tillfället är det som sagt rekord i arbetslöshet, rekord i konkurser och rekord i skulder till Kronofogden.