Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Vi är delvis överens om att det är viktigt att underlätta tullens viktiga arbete, men det finns en del frågor kvar. Jag har ställt frågor till finansministern med utgångspunkt i den verklighet som bland annat finns beskriven i en artikel i Svenska Dagbladet. Där står det: ”Uniformerad tullpersonal som gör kontroller vid gränserna fick i år rätt att bära tjänstepistol. Men den nya beväpningen har inte bara gett önskad skyddseffekt för tullarna – den innebär också att de inte kan korsa gränserna till våra grannländer.”

Det finns också några exempel på vad som kan ske ute vid våra gränser. En tullare vittnar på följande sätt: ”Om jag har stått på en gränspassage och ska åka till nästa kan den närmaste vägen vara att åka in i Norge och sedan ta sig tillbaka. Du kan spara timmar på att inte behöva åka in i Sverige.” Detta kan han inte längre göra. ”De svenska tullarna kan inte heller längre åka över Öresundsbron och hoppa på tåget vid Kastrup för att kontrollera tåg på väg in i Sverige. – – – Tullpersonalen får i stället göra kontroller först på den svenska sidan, vilket kan vara svårare.”

Det finns alltså en väldigt konkret bakgrund till frågan. Även om vi är överens om att det är viktigt att använda tullen i kampen mot den organiserade brottsligheten, som finansministern säger i sitt svar, uppstår ändå praktiska problem, något som jag ställt frågor om till finansministern. På det svarade hon så här: ”Regelverken gällande beväpning av tulltjänstemän ser lite olika ut i de nordiska länderna. Det är såklart problematiskt om det försvårar möjligheten för våra tulltjänstemän att bära vapen. Jag har dock förhört mig om frågan med Tullverket, som informerat om att det nu förs en nära dialog med tullmyndigheterna i våra närmaste grannländer. Vi får se vad dialogen utmynnar i.”

Här blir jag lite bekymrad. Det verkar inte som att finansministern tänker ta någon aktiv del i att lösa det problem som har uppstått. Hon har skapat en situation som gjort att myndigheterna har hamnat i bryderier. Därför tänker man att det är finansministerns roll som politisk chef över myndigheten – den ligger under Finansdepartementet – att ta aktiv del i att lösa problemet.

För att ge ett litet bevis på hur man skulle kunna jobba vill jag ta upp en motsvarande fråga som ställts av en medlem i Nordiska rådet. Den ställdes till den norske justitieministern och gällde polissamarbetet. Det här är alltså inte en identisk fråga utan en liknande. Frågan lydde: ”Hur kan vi säkerställa att det polisiära samarbetet både utvecklas och stärks, samtidigt som det sker i enlighet med och respekt för nationella lagar?”

När den norske ministern fick frågan från en medlem i Nordiska rådets parlamentariska församling blev svaret så här: ”Jeg vil være beredt til å be om Stortingets samtykke til et styrket samarbeid om min svenske kollega og jeg blir enige om at vi ønsker å styrke samarbeidet på områder hvor gjennomføring vil kreve lovendringer eller annet stortingsvedtak.”

Låt mig göra en kort sammanfattning. Den norske ministern tänker sig ett omedelbart politiskt ingripande. Inför en liknande problematik tänker han att den norska regeringen ska ta tag i detta, att han ska involvera det norska parlamentet och att det är viktigt att lösa frågan. Men när den svenska ministern, fru talman, får en motsvarande fråga i Sveriges riksdag överlämnar hon den med varm hand i knät på myndigheterna och hoppas och tror att det kan lösa sig.

Det visar på en brist på engagemang och politiskt ansvar. Därför vill jag ställa min fråga en gång till: Vad tänker finansministern göra för att lösa de problem som uppstått vid gränserna till våra nordiska grannar?