STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11 under punkt 7, om rätt till personlig assistans vid sjukhusvistelse. Vi står givetvis bakom våra andra motioner och reservationer – även de vi har gemensamt med bland annat Centern, Socialdemokraterna och Vänstern, vilket är reservationerna 15 och 16 – men vi yrkar bifall enbart till reservation 11.

Stöd till personer med funktionsnedsättning är en fråga som ligger mig personligen väldigt varmt om hjärtat. Jag vill börja med att säga att jag är väldigt glad och stolt över att vara en del av vårt svenska samhälle där jag som funktionsnedsatt, med hjälpbehov och personlig assistans, ändå har möjligheten att vara med här, delta i debatten och vara med och rösta och besluta på samma villkor som ni andra.

Men jag har också sett hur det har blivit tuffare. Vi pratar om en marginaliserad grupp personer med både fysiska och psykiska funktionsnedsättningar. Det är grupper som ofta är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa, ekonomisk marginalisering och utanförskap i samhället eller i arbetslivet. Det är mycket som skulle behöva göras, och jag tänkte att jag skulle börja med personlig assistans.

Jag minns själv när jag som nyskadad på sjukhuset fick träffa en handläggare från Försäkringskassan som skulle bedöma om jag hade rätt till personlig assistans. Det var svårt för mig att då veta vilka behov jag hade i mitt liv som funktionsnedsatt. Handläggaren hade fått läkarutlåtanden och träffade mig för att prata och se vad jag behövde. Hon sa: Nils, jag tror att du säkert behöver en timme för att få hjälp av assistenter med avklädning, dusch, schamponering och sådant. Vi sätter det som grundläggande behov.

Sedan räknade hon fram ett beslut, och det blev klart. Det var det som gjorde att jag kunde lägga fullt fokus på att ta mig tillbaka i livet. Assistansen är helt avgörande för mig. Det är tack vare den jag kan verka här i dag.

Jag har dock sett hur det har förändrats. Successivt har det blivit hårdare bedömningar. Det har kommit nya vägledningar. Fler och fler fall har gått till domstol och blivit prejudicerande. Successivt har bedömningen förskjutits från den ursprungliga intentionen i lagstiftningen.

År 2011 var det dags för mig att få en omprövning. Då var det plötsligt en jakt på minuter. Hur många minuter tog det för min assistent att klä av mig? När jag satt i duschen och vattnet rann handlade det inte längre om grundläggande behov. Men sedan frågade man hur många minuter det tog för assistenterna att tvåla in mig och schamponera mitt hår.

Det var på håret att jag fick behålla min personliga assistans. Ärligt talat kändes minuträkningen lite kränkande. Det kom så nära inpå en.

År 2017 var det dags för en ny omprövning. Den pausades, vilket var tur eftersom vägledningarna hade skärpts ytterligare.

Som jag ser det är detta oroväckande. Vi behöver göra ett omtag. Vi måste titta på behovsbedömningarna igen för att återgå till den ursprungliga intentionen. Vi måste börja se framför allt de grundläggande behoven i sin helhet. Detta måste göras innan vi går över till frågan om ett huvudmannaskap. Jag delar bilden av att vi behöver ett samlat statligt huvudmannaskap för personlig assistans.

Det har talats en del om återkraven. Det är klart att även jag som brukare, precis som så många andra brukare men även anordnare, är orolig. Det här kan röra saker som förändrar livet – det kan till exempel ha med arbete att göra och inte med själva hjälpbehovet. Det finns kvar, men bara för att man inte har meddelat förändringar som rör annat finns en risk för återkrav och betalning. Det försätter både brukare och anordnare i en skör situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

Assistans vid sjukhusvistelse är också något vi behöver förändra. När man är personlig assistent jobbar man väldigt nära en brukare, och man blir såklart personligt engagerad. Dessutom känner man till brukarens hjälpbehov väldigt väl. Men plötsligt kanske brukaren blir svårt sjuk och hamnar på sjukhus. Förutom att man som medmänniska oroar sig över hur det går för brukaren står man plötsligt utan jobb. Det är som om jobbet har sjukskrivit sig. Det här skulle ha varit fullständigt oacceptabelt i vilken annan arbetssituation som helst.

Lägg därtill situationen för föräldrar, som av olika skäl tvingas pausa det de höll på med tidigare för att i stället vara personlig assistent åt sitt eget svårt funktionsnedsatta barn som hamnat på sjukhus. Att som förälder sitta med en sådan oro det skapar samtidigt som jobbet har sjukskrivit sig och man själv inte ens får ansöka om vård av barn är oacceptabelt. Assistenterna hade dessutom varit en stor avlastning; de är ju där. Här handlar det ju om personer som är i stort behov av hjälp även när de är på sjukhus. Vi skulle vilja ändra på detta system.

När det gäller föräldraavdraget kan vi konstatera att den lagändring som har gjorts inte har lett till de förändringar vi hoppades på utifrån den intention som fanns. Det görs fortfarande för snäva bedömningar. Vi ska komma ihåg att när man söker personlig assistans för ett barn söker man för den hjälp barnet behöver på grund av funktionsnedsättningen, det vill säga sådant som går utöver ett vanligt barns hjälpbehov. Sedan drar man av ett föräldraavdrag på det. Vi tycker att det är märkligt, och det är något som behöver ändras.

När det gäller assistans vill jag slutligen lyfta upp indexuppräkning av assistansersättningen. Jag är glad över att regeringen nu utreder detta, men schablonersättningen måste höjas innan vi ens kan göra en indexuppräkning. Den har varit på tok för låg på tok för länge. Den gör att det nästan är omöjligt att ge goda och rimliga arbetsvillkor för personliga assistenter under en längre tid. Här behöver vi se en rejäl uppräkning.

Jag vill också säga något om ledsagning för personer med synnedsättning och framför allt det som har hänt för dem. Det är ytterligare ett exempel på hur bedömningen av lagar har förändrats. I LSS-lagen, som kom 1993, var grav synnedsättning ett skäl för stöd. Denna rätt har successivt urholkats, precis som för assistansen, genom bedömningar, prejudicerande rättsfall etcetera. Det har gjort att det i dag nästan är omöjligt för många med synnedsättning som inte har andra funktionsnedsättningar att få rätt till en sådan viktig insats som ledsagning.

Ledsagningen är viktig för dem för att de ska kunna vara delaktiga och kunna göra vanliga saker som att gå och handla, ta en promenad, vara med i fritidsaktiviteter eller, som i det kända fallet, regelbundet gå till sin mans grav för att ta hand om den. Det här är ju saker som för oss andra är självklara.

Stöd till personer med funktionsnedsättning

Dessa personer får många gånger i stället socialtjänstlagens väldigt bristande ledsagning, som ofta också är kostsam. Detta kan vara en förklaring till att väldigt många personer med personnedsättning mår psykiskt sämre, är mer isolerade och lever ensamma i sina hem.

Vi vill nu se till – vi hoppas och kräver – att förslaget om tillkännagivande nu bifalls. Vi måste få till en ny lag om möjlighet till avgiftsfri ledsagning. Sedan finns det annat att göra i fråga om färdtjänsten, men den debatten överlåter jag åt trafikutskottet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)