Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 15, om rätten till ledsagning, under punkt 9 i betänkandet om stöd till personer med funktionsnedsättning.

Det här är tredje året i rad som jag står här och håller ett anförande om den svenska funktionshinderspolitiken. Jag måste erkänna att man känner sig lite som en grammofon som går på upprepning år efter år. Man kan fråga sig varför, och det är för att jag lyfter samma frågor ideligen eftersom alltför lite händer. Det lilla som görs är inte tillräckligt.

Dagens debatt handlar ju om politiken kring personer med funktionsnedsättning, men det vi verkligen borde debattera är kanske regeringens prestationsnedsättning. Om det är någonting som brister är det prestationerna inom funktionshindersområdet.

Låt oss titta på listan i år igen. I mars 2023 lades Huvudmannaskapsutredningens betänkande om personlig assistans på regeringens bord. Utredningen pekar på behovet av ett statligt huvudmannaskap inom den personliga assistansen och föreslår att Försäkringskassan ska ta över ansvaret för att vi ska få en mer jämlik och sammanhållen assistans över hela landet.

Nu har det gått två år sedan utredningen presenterades, och det finns fortfarande ingen proposition. Vad värre är: Man har fortfarande inte heller utrett frågan om hur behovsbedömningarna ska göras. Tidigare här i dag har vi pratat om att en förutsättning är att titta på hur man bedömer grundläggande behov, för att sedan eventuellt kunna gå vidare med ett förstatligande av assistansen.

Personlig assistans behöver ett statligt huvudmannaskap, men detta behöver också ske på ett rättssäkert sätt, och då måste vi först ha kommit fram till hur de grundläggande behoven ska bedömas.

Fler förändringar behöver dock göras inom assistansen. Rätten till assistans behöver stärkas exempelvis i samband med sjukhusvistelse eller skolvistelse. Det schabloniserade föräldraavdraget behöver nollställas i väntan på att regeringen ser över den nuvarande lagstiftningen – något man såvitt känt ännu inte ens har påbörjat. Ersättningen för assistansen behöver indexeras, vilket riksdagen gjort ett tillkännagivande om. Jag förutsätter att detta kommer att bli verklighet nu i höstbudgeten.

Ytterligare en problematik som blivit allt tydligare är Försäkringskassans återkravsverksamhet, som riktar sig både till assistansanordnare och assistansmottagare. Detta förefaller vara ett rättsligt gungfly. Metoden är att man tittar tio år tillbaka i tiden och konstaterar att den bedömning av assistansbehovet som gjordes vid den tiden var för generös. Man meddelar att den enskilde eller dennes assistansanordnare borde ha insett detta och meddelat Försäkringskassan, och avslutningsvis skickar man en räkning som ofta uppgår till miljonbelopp. Så kan det naturligtvis inte fungera. Ansvaret för att styra upp de egna myndigheterna – med lagstiftning, förordningar eller regleringsbrev – ligger på regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stöd till personer med funktionsnedsättning

I juni 2023 presenterade Socialstyrelsen en rapport om rätten till ledsagning för personer med synnedsättning. Man konstaterade att denna rättighet urholkats nästan fullständigt under de senaste tio åren. Nya bedömningar gjorde att två av tre som fått rätt till ledsagning utifrån att de ingick i personkrets 3 enligt LSS blev av med rättigheten. I stället hänvisades de till insatser enligt socialtjänstlagen, som ofta är avgiftsbelagda.

Riksdagen tvingades av den anledningen även här att göra ett tillkännagivande till regeringen förra sommaren om en ny lagstiftning för avgiftsfri ledsagning. Enligt socialtjänstministern bereds detta just nu, men det är oklart vilka ingångar man har. Någon officiell tidsplan existerar inte.

Fru talman! I mars 2023 presenterade Trafikanalys en rapport om tillståndet hos den svenska färdtjänsten. Man konstaterade att allt färre får rätt till färdtjänst och att färdtjänsten inte är utformad efter den enskildes behov. Även här pekas gruppen med synnedsättning ut som särskilt utsatt eftersom det i dag inte finns något dörr-till-dörr-perspektiv och många helt enkelt nekas färdtjänst. Frågan är vad regeringen gjort av denna utredning. Det var faktiskt en debatt om detta i trafikutskottet häromveckan, och svaret vid den debatten gav ingenting.

I mars 2022 landade tolktjänstutredningen på regeringens bord, och ett halvår senare var den remissbehandlad. I utredningen föreslogs stärkta rättigheter för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Det handlade inte minst om att göra det lättare att komma ut på arbetsmarknaden genom att flytta ansvaret för arbetslivstolkningen till Arbetsförmedlingen och att utöka rätten till arbetslivstolkning till 20 timmar i månaden.

Detta förutsatte en ny lag och därefter ett tillskott i storleksordningen 430 miljoner kronor. Nu har regeringen visserligen tillsatt 30 miljoner kronor i budgeten för 2025 för att stötta arbetslivstolkningen, men det är mindre än 10 procent av det faktiska behovet enligt utredningen. Det som skulle bli en stor reform blev i stället en tummetott.

Utredning staplas på utredning utan att regeringen gör någonting – eller i alla fall utan att regeringen gör tillräckligt mycket. Att saker utreds i Regeringskansliet är inte till någon större hjälp för den som är i behov av personlig assistans för att gå på toaletten, för den som behöver ledsagning för att gå och handla, för den som behöver färdtjänst från dörr till dörr när det är snö och is ute eller för den som kunde ha fått ett arbete om man bara hade haft rätt till tolktjänst.

Nyligen tog regeringen emot en ny utredning som handlade om aktivitetskrav på den som står utanför arbetsmarknaden. Nu står ju knappast regeringens ministrar, statssekreterare eller politiskt sakkunniga utan arbete, men ett aktivitetskrav hade väl ändå varit ett minimikrav på dem som ingår i regeringen – åtminstone inom funktionshindersområdet.