Herr talman! Tack, Christofer Bergenblock, för den frågan! Jag tror att jag har sagt det flera gånger under den här debatten och under liknande debatter: Det får hellre ta lite längre tid och bli rätt än att vi gör det fort och fel. Då behöver vi ibland bereda saker, prata med varandra och hitta rätt väg fram i frågan.

Det allra bästa som kan göras i det här läget är att alla vi här hemma – alla våra kommunpolitiker och alla myndigheter som jobbar med LSS-beslut dagligen – går tillbaka och läser lagstiftningen och tittar på intentionerna i den, i stället för att hela tiden pröva gränsen för hur lite man kan ge. Lagen ger i dag utrymme för grundläggande behov. Den ger utrymme för att ge mer. Det är ingen som kommer att överklaga någon annans timmar, utan bara de myndigheter som själva ger dem. Där behöver vi gå tillbaka. Detta är den lösning som vi kan åstadkomma här och nu och väldigt fort.

Det hade kunnat hjälpa Mattias i Vårgårda. Det hade kunnat hjälpa Evelina i Piteå, som nu har fått ett bra beslut igen, vilket är riktigt trevligt. Det hade kunnat hjälpa exempelvis Wandi i Tynnered, som efter 30 år har blivit av med den ledsagning enligt LSS som han har haft under 30 år.

Jag tror att det bästa vi alla kan göra är att gå tillbaka och påminna våra egna kollegor om att göra rätt här och nu och läsa intentionen i lagstiftningen igen.

Sedan kommer vi fortsatt att driva på, precis som jag har sagt flera gånger tidigare. Om den här rättsutvecklingen fortsätter, och det ser vi att den gör, behöver vi nog en ny lagstiftning i grunden för att nollställa praxis. Det är ett besked från Liberalerna: Vi kommer att driva detta hela vägen in i kaklet.

(Applåder)