STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Fru talman! Vi debatterar nu förvaltningen av skyddad natur, och jag börjar med att yrka bifall till reservation 2.

Hur mycket värdefull natur finns i Sverige? Motsvarar den 30 procent av Sveriges yta? Eller räcker det med 27 procent? Eller ska det vara någon annan procentsats? Det är en omöjlig fråga att besvara.

Jag menar att frågan är felställd. På något vis är ju all natur värd att bevara ur en strikt moralisk synvinkel. Vän av ordning invänder och säger att vi då svälter ihjäl. Ja, det är korrekt: Då svälter vi ihjäl.

I det läget finns en ryggmärgsinsikt om att det finns målkonflikter. Att skydda natur kostar i andra värden för ekonomi, livsmedelsproduktion, vedproduktion, fiberproduktion, livskvalitet, välstånd, förutsättningar för landsbygden med mera. På vår sida anser vi att dessa avvägningar är viktiga. Jag återkommer till avvägningarna senare.

Om nu den moraliska synvinkeln inte fungerar får vi inta en praktisk synvinkel.

7–8 miljoner hektar skog är redan undantagna avverkning. Bara naturreservaten i Sverige motsvarar ungefär Danmarks yta. Det är i alla fall vad man får fram om man letar på internet. Jag tycker att detta är värt att påpeka när det låter som att all skog är brukad och att det inte finns någon obrukad skog kvar.

Jag är övertygad om att ett ensidigt fokus på yta leder fel. En enda skyddad hektar på rätt ställe är mycket mer biologiskt värdefull än 100 hektar på fel ställe.

Tre gånger hade jag ynnesten att i Nordiska rådet få träffa Nordens miljöministrar inför COP-mötena som ledde fram till Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Det är en global överenskommelse som vi nu förväntas följa. Vi ska skydda 30 procent av vår yta, land såväl som vatten. Alla de tre gångerna vädjade jag till miljöministrarna om att inte ställa upp ett procentmål för hur stor yta vi ska skydda. Det hade att göra med de negativa effekter ett sådant mål ger.

Jag lade ut texten om att ett ytmål för skydd egentligen är ett metodval och att olika natur kan behöva olika skyddsmetoder. I de tropiska regnskogarna kan det finnas en kontinuitet om miljoner år. Det har drivit på en mycket stor platsbunden specialisering av arter. Följaktligen finns där många arter som finns endast där och inte flyttar. I det här sammanhanget är det en god idé att göra reservatsbildningar.

För arterna på tajgan, som ofta har flyttat i takt med att förutsättningarna för tajgan har flyttat, kan andra metoder vara viktigare, i alla fall när man redan har mycket skyddad mark. Till exempel kan vardagshänsyn i skogsbruket och åtgärder mot främmande invasiva arter och främmande skadegörare öka i omfattning. Betänk att för 15 000 år sedan fanns ingen natur alls här i Sverige. Här fanns bara is. Alla arter som finns här har invandrat sedan dess.

I norra Sverige var skogsbränder ett vanligt inslag förr. Man tror att skogsbränder i genomsnitt drog över de flesta platser i norra Sverige ungefär vart hundrade år. Det torde förstås innebära att platser med månghundraårig kontinuitet var ovanliga även då.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Jag försökte få miljöministrarna att tillsammans hitta någon målsättning som skulle rädda jordens arter effektivare och med mindre negativa biverkningar än att mer eller mindre lägga en död hand över 30 procent av ytan. Det skulle få större acceptans eftersom det är svårt för andra länder att leva upp till målet – även för Sverige. Dessutom räcker det inte att Sverige, som ofta är bäst i klassen, följer överenskommelsen utan andra länder ska också göra det.

En målsättning som ligger så nära som möjligt det man vill uppnå ger större flexibilitet inte minst i metodval, har större sannolikhet att lyckas och får mindre negativa effekter för alla de andra värden som kan stå i konflikt med de värden man vill bevara.

Det vi alla vill uppnå är ju att rädda jordens arter. Som ett exempel föreslog jag att målet då kunde ligga så nära som möjligt att till exempel inga fler arter ska dö ut till 2030, eller mer realistiskt högst 1 procent. Då kan varje land välja den blandning av metoder som landet bedömer behövs för att uppnå målet.

Men, så blev det inte. Det är allmänt bekant.

Har jag rätt i mitt resonemang hittills betyder det att procent skyddad yta är mindre viktigt. Men visst! Jag föreställer mig att Sverige skulle behöva skydda lite mer skog, särskilt i södra Sverige – några tiotals hektar här och där. Men vi ska inte göra de väldigt stora avsättningarna eftersom det är de som får de stora negativa effekterna för landsbygden.

Nu kommer jag till en annan omöjlig fråga. Är skötselbehovet för naturen 1,4 miljarder, 1,6 miljarder eller 3,6 miljarder? Vad är rätt svar? Jag menar att det finns en fara även i att fokusera för mycket på nivåerna och att i debatten lägga tonvikten bara där. Visst är pengar relevant, men jag är övertygad om att ett ensidigt fokus på antal miljoner leder fel. Jag hävdar att 200 miljoner för ett växtförädlingsprogram som räddar almen är mycket mer värt biologiskt än 2 000 miljoner för att köpa loss reservatsmark. Utan den åtgärden försvinner det biologiska värdet av reservaten där almen skapar ekosystemen. Den växtförädling som vår regering påbörjar i år för att rädda almen är också ett sätt att sköta och förvalta naturen, men det räknas konstigt nog inte in i den offentliga debatten.

De 30 miljoner mer som regeringen har lagt i år för lantbrukarnas restaurering av slåtter- och betesmark är troligen mer värda än samma pengar för statlig skötsel. För de ger förutom miljönytta även ökad livsmedelsproduktion och levande landsbygd. Det är också självförstärkande och ger framtida miljönytta. Detta är också ett sätt att sköta och förvalta naturen.

Att främja biologiskt rika bryn mellan skog och jord är billigt men mycket biologiskt värdefullt. Det arbetar vi för, och detta är också att sköta och förvalta naturen.

Sverigedemokraterna arbetar också för ett centrum för växtförädling och avel i miljöns tjänst, där miljöproblemen blir utgångspunkten för förädlingsarbetet. Vanligen är avkastning eller andra ekonomiskt betingade förädlingsmål i fokus och miljönyttan en bieffekt. Ett existerande exempel på växtförädling i miljöns tjänst är just det jag nämnde, nämligen att rädda alm och ask genom växtförädling för att skapa resistens mot de främmande sjukdomar som hotar träden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Framtida exempel kan vara att rädda andra naturligt förekommande växter från andra sjukdomar, att rädda flodkräftan, att göra en invasiv art konkurrenssvagare, att omöjliggöra för en art att vara vektor för ett smittämne, att skapa samodlade grödor som utjämnar växtnäringstillgången över tid och därmed minskar utlakningen av näringsämnen i vattendrag och ökar näringsämnesutnyttjandeeffektiviteten. Det var ett svårt ord! Detta är också att sköta och förvalta naturen.

Det finns nya tekniker som ger nya möjligheter. I dag kan man imitera små naturliga mutationer i detalj. Tidigare var det också mycket svårt att sprida gener i en stabil population. Tumregeln var att det krävdes en tydlig överlevnadsfördel för att kunna få in en gen i en befintlig population. Nya molekylära koncept för så kallade gendrivare som möjliggör spridning av neutrala gener och till och med gener som ger en nackdel i populationer kan komma att rädda många naturliga arter om vi vill. Det förutsätter förstås riskbedömning och säkra koncept med funktioner som gör att man kan backa. Mycket arbete återstår, men det är i dag inom räckhåll. I alla fall om vi bestämmer oss för det.

Det är hemskt om naturvård begränsas till en sifferjakt på antal miljoner och om de sista procenten av ytskydd blir till liten nytta för våra arter, särskilt när vi går in i en tid då Sverige kommer att ha större utmaningar och därmed större behov av en kostnadseffektiv naturvård. Låt oss inte hamna där! För att vi inte ska hamna där måste vi sluta låsa upp miljöpolitiken i siffersatta eller fasta utopiska mål, och vi måste bejaka en nyfiken och teknikoptimistisk problemlösning.

Hela tiden återkommer mitt resonemang till att effektivitet, metodval, teknikoptimism och avvägningar är helt centrala för vår sverigedemokratiska miljöpolitik medan ensidiga och utopiska mål inte är en del av den. Även det här är nog inget mindre än ett paradigmskifte.

Hittills har den svenska politiska miljödebatten inte varit mottaglig för ifrågasättande, och den andas skepsis till nya idéer. Känsla och överbud har präglat den. Jag menar att det är ineffektivt. Diskussionen i vetenskapssamhället är mer hoppingivande.

Missförstå mig inte; även jag har starka känslor för naturen. Känslorna kan vara en bra första drivkraft, men de kan också göra att vi misslyckas i våra uppgifter. Problemlösning är vad det handlar om nu, och vi måste lösa de här problemen för att kunna lyckas. Då måste man lämna känslorna bakom sig.

Om vi erkänner målkonflikter och bejakar helhetssyn, synergieffekter, effektivitetstänkande och nyfiken, teknikoptimistisk problemlösning kommer vi att lyckas bevara den svenska naturen och dess arter. Vi vill lyckas.