Fru talman! Tack, Oliver Rosengren!

Det är inte kraven som vi är oeniga om. Det är bra att samhället ställer krav. Hela den svenska modellen har byggt på rätt och plikt, investeringar i människor och rimliga förväntningar på människor. Där är vi inte oense. Det är bra att man har krav på aktivitet och att människor ska anstränga sig utifrån den förmåga de har. Det var faktiskt den förra regeringen som påbörjade arbetet med aktivitetskrav för försörjningsstöd.

Det vi inte är överens om är om det är rimligt att inte investera i utbildningar som leder till jobb. Det är vi inte överens om. Jag kan inte vara nöjd med att vi har en halv miljon arbetslösa och 6 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar. Det borde inte Oliver Rosengren heller vara. Oliver Rosengren borde i stället kalla arbetsmarknadsminister Mats Persson till den här kammaren och fråga honom vad han håller på med. Hur kan han vara nöjd med 6 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar i det här läget?

Hur ska en arbetsförmedling som ständigt får försämrade förutsättningar, som ständigt har sämre lokal och regional närvaro och som ständigt måste brottas med nya styrsignaler från höger och vänster ha de kunskaper som krävs – individuellt, lokalt och regionalt – för att människor ska kunna göra den här resan och ta sig till en utbildning som leder till jobb?

Här behöver vi tänka om. Jag tror att svensk höger och svensk vänster skulle behöva ta bort skygglapparna och kanske försöka enas om vilka förutsättningar Arbetsförmedlingen behöver ha för att långsiktigt kunna göra ett jobb som leder till att människor kommer i arbete i större utsträckning än vad de gör i dag.

Vi har möjlighet till att ha en betydligt lägre arbetslöshet än vad vi har. Men utvecklingen just nu går åt fel håll. Det krävs nu modiga politiker också på den högra sidan som säger ifrån och ställer krav på sin regering, och det hoppas jag kunna få se i den här kammaren.