Herr talman! Jag håller med min kollega från Kristdemokraterna. Jag har aldrig hört talas om någon som på ett eller annat sätt har drabbats negativt av att ha blivit filmad på en bensinstation, i en mataffär, på en tågperrong, i en taxi, i ett köpcentrum, i en buss eller på gator och torg av en övervakningskamera uppsatt av en stad, en kommun eller staten.

Därför kan man fråga sig varför det är så farligt att ha övervakningskameror som kan förhindra, utreda eller till och med lösa brott. Jag tycker vi måste sluta vara rädda för kameror. Den personliga integriteten är viktig – jätteviktig – och den ska vi fortsätta att värna. Men återigen: Jag känner inte till någon person som någonsin har blivit drabbad av att det sitter övervakningskameror uppe.

Med det sagt är jag glad att regeringen nu äntligen gör en förbättring av kamerabevakningslagen så att det blir lättare för myndigheter och kommuner att sätta upp kameror. Jag är också glad att vi förhoppningsvis kan rösta igenom detta förslag senare i eftermiddag.

Herr talman! När vi nu ändå debatterar kameror skulle jag vilja prata lite om framtiden, nämligen om drönare. I dag finns det ett pilotprojekt, eller ett försöksprojekt, inom polisen. Det genomförs i Malmö stad, där polisen har tillgång till drönare som finns utplacerade på strategiska platser på olika tak. Från regionledningscentralen kan man sedan manövrera drönarna så att de på några sekunder kan lyfta och bege sig till en brottsplats eller en olycksplats.

Det här har visat sig vara väldigt effektivt vid brottsbekämpning. Befälen på regionledningscentralerna, vilket alltså är de platser varifrån man minutoperativt styr den polisiära verksamheten, kan nämligen genom de bilder som drönarna skickar snabbt få en bra överblick över till exempel en olycksplats och på så sätt bedöma hur många resurser som behövs och vilken typ av resurser som behövs. Drönarna är således både tidseffektiva och resurseffektiva – och därmed även kostnadseffektiva.

I det här försöksprojektet har det visat sig att drönarna i mer än hälften av de fall då de har skickats upp har varit på plats före polisbilarna. Vid flera tillfällen då drönarna har skickats upp har man också kunnat upptäcka gärningsmännen från luften. Gärningsmännen hade förmodligen inte hittats om drönarna inte hade använts.

Försöksprojektet har pågått i drygt ett år, och dessvärre har det ett slutdatum. Jag hoppas att det sitter någon högt upp i polishuset som har mandat att säga ja till att förlänga, eller kanske till och med permanenta, verksamheten med drönarna – och då inte bara i Malmö utan gärna i hela Sverige. Jag tänker inte minst på glesbygden, där en drönare skulle kunna vara på plats kanske 20–30 minuter före en polisbil. Man ska också veta att drönarnas bilder även kan skickas direkt till de poliser som är på väg till olycksplatsen eller brottsplatsen.

Jag var i Los Angeles förra veckan och tog bland annat del av hur polisen där bygger ut sin drönarverksamhet. Man ser att det här är framtiden. I vissa stadsdelar är det till och med drönare som patrullerar gatorna.

Det finns även här i Sverige ett flertal fall där man har använt sig av drönare i brottsutredningar i samband med spaning, med väldigt goda resultat. Tyvärr finns det hinder i lagen här, och om de hindren togs bort hade drönarna kunnat vara ännu mer effektiva. Av taktiska skäl vill jag inte gå in på vad det handlar om, men jag kan väl säga så här: Det bästa vore om man kunde jämställa drönarna med helikoptrar i lagstiftningen gällande att filma från luften.

Herr talman! Nu sitter inte jag och kan påverka budgeten i den grad som jag kanske hade önskat, men lite öronmärkta pengar till polisen för att bygga ut drönarverksamheten – och kanske till och med permanenta den – vore inte fel. Det handlar dessutom om småpengar i sammanhanget, vill jag bara påpeka.

När jag ändå är inne på USA kan jag berätta att jag åkte med en polispatrull i lördags natt. Vid ett tillfälle fick poliserna i bilen ett meddelande på sina mobiltelefoner – ett sms. Det visade sig innehålla ett registreringsnummer och en bild på en bil, som var fotad bakifrån. Bilen var stulen och hade precis passerat en vägkorsning.

Meddelandet gjorde att alla poliser i området direkt började leta efter bilen, och mycket riktigt: Tio minuter senare anträffades den, visserligen tom och parkerad. Poliserna berättade för mig att de här bilarna stjäls och oftast används i samband med brott – att man åker och begår inbrott eller rån. Det är alltså inte helt omöjligt att brott förhindrades genom att bilen upptäcktes av kameror och sedan hittades av poliserna i fält.

I Sverige har vi inte sådana fasta kameror, men med den nya lagstiftningen får polisen nu rätt att sätta upp tillfälliga kameror med den här funktionen. Den heter ANPR och är ett slags automatisk igenkänningsteknik för registreringsskyltar. Man matar in vilken bil man letar efter – i det här fallet den efterlysta bilen – och så fort den passerar kameran skickas information till polisen. Det är inte en dag för tidigt att det här tas i bruk, och det är bra att det blir mindre krångligt för polisen att även använda detta i och med att tillståndskravet tas bort.

Herr talman! Jag skulle, precis som min kollega från Kristdemokraterna sa här tidigare, gärna se att fasta kameror med ANPR-funktionen sattes upp på strategiska platser runt om i våra städer. Jag tror att det skulle ge brottsbekämpningen en rejäl skjuts framåt. Och som vi också hörde från Kristdemokraterna tidigare: Tekniken med ANPR finns i dag utvecklad. Kamerorna finns i våra polisbilar. Tekniken finns, som sagt, och den har även prövats i Sverige. Men någonstans finns det någon – eller om det nu är en lag, eller vad det nu än är – som hindrar att den används.

Vad är det som gör att de här kamerorna inte börjar användas så att poliser som sitter i sina polisbilar får en indikation att bilen framför dem är stulen och därmed kan stoppa den och gripa gärningsmannen? Vad är det som stoppar detta? Jag har funderat på det här i tio år. Tekniken har funnits i tjugo år, men i Sverige står vi fortfarande och väntar och funderar på om den ska användas eller inte.

Jag vill skicka den här pucken över Strömmen till Strömmer. Nu vet vi alltså var den pucken, eller bollen, ligger någonstans – den ligger hos Justitiedepartementet. Jag vill se att detta görs – helst i går!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)