Herr talman! Nu kan vi äntligen ta bort kravet på tillstånd för kamerabevakning. Kommuner, regioner och myndigheter ska inte längre behöva ansöka om tillstånd för att sätta upp kameror. Nu kommer man att få möjlighet att agera snabbt och effektivt för att sätta upp kameror på platser där de behövs som mest. Det är en självklar och nödvändig åtgärd för att stärka tryggheten i hela vårt land.

I propositionen föreslås ändringar i kamerabevakningslagen för att göra reglerna mer användbara och anpassade till dagens behov. Brottsutvecklingen och säkerhetsläget kräver dessa effektivare insatser.

Kamerabevakningen är ett helt centralt verktyg för att trycka tillbaka brottsutvecklingen. Förslagen är en del i regeringens kameraoffensiv, där vi flyttar fram positionerna rejält. Det handlar om att steg för steg återupprätta tryggheten. Kamerabevakningen är ett bra verktyg för att förebygga och utreda brott och öka tryggheten på gator och torg.

Förslaget om att man inte längre ska behöva ansöka om tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten för att bedriva kamerabevakning innebär en betydande förenkling för flera aktörer. Efterfrågan på dessa förändringar är väldigt stor, för dagens tillståndskrav har medfört en stor administrativ börda och fördröjer uppsättningen av kameror. Det skapar en oacceptabel risk för att akuta behov av kamerabevakning inte kan tillgodoses i rimlig tid.

Till er som förespråkar anmälningsplikt eller förenklad tillståndsgivning vill jag säga: Det är just sådan byråkrati som försvårar för kommunernas trygghetsarbete. Snabb tillgång till kamerabevakning kan vara skillnaden mellan att lösa ett brott eller att inte lösa det. Vi väljer att lita på våra brottsbekämpande myndigheter och vill underlätta deras arbete – inte försvåra det med onödig byråkrati, som en anmälningsplikt skulle kunna innebära.

Låt mig också kort få dela med mig av personlig erfarenhet som tidigare kommunalrådskollega. I februari 2017, då jag inte var kommunalråd, väckte en kollega och jag en motion i Skara kommunfullmäktige om att identifiera otrygga platser och ansöka om kameraövervakning där. Först i februari 2018 bifölls inventeringen, men den socialdemokratiska ledningen avslog förslaget om att ansöka om tillstånd med motiveringen att lagstiftningen tydligt inte tillät kameror. I den kommunen fanns en ovilja att ens försöka. Inventeringen gjordes sedan i april 2019. Sedan kom en ny ledning och gav nytt uppdrag 2020. Man ansökte om en kamera på en plats som hade identifierats där invånare kände sig otrygga och där polisen ansåg att det behövdes. Tillstånd godkändes, och kameran kom till slut upp 2022, fem år efter den ursprungliga motionen och intentionen att få göra det tryggare.

Vid ungefär samma tid som vi fick tillstånd fick grannstaden Skövde avslag på sin ansökan om att få sätta upp en kamera vid en given plats för övervakning som även polisen tyckte var nödvändig. Det tog ett bra tag innan de fick en ny ansökan godkänd.

Detta är exempel som visar på hinder och långdragna processer som saboterar trygghetsarbetet. Det är inte rättssäkert. Det är byråkratisk och politisk vanmakt!

Kommunerna har nu ett lagstadgat ansvar för det brottsförebyggande arbetet. För att lyckas krävs en väl utformad lokal politik som förebygger, hindrar och bekämpar brottsligheten. Då måste alla verktyg vara tillgängliga snabbt och smidigt och utan byråkratiskt krångel.

Jag konstaterar att regeringens förslag om att ta bort tillståndsplikten överensstämmer med utredningen och att en klar majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte invänt mot förslaget. Men vår integritet, hur blir det med den? Enligt förslaget ska den som sätter upp en kamera själv pröva om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes integritetsintresse. Det motsvarar den prövning som tillståndsmyndigheterna gör i dag. Jag vet att kommuner och regioner har förmågan att göra sådana avvägningar. Bedömningen ska dokumenteras, och aktörerna ska föra förteckning över pågående bevakning, vilket också förenklar tillsynen och gör den mer effektiv och säkerställer fortsatt rättssäkerhet.

Herr talman! Regeringen har gjort en noggrann avvägning mellan effektiviteten i brottsbekämpningen och skyddet för den personliga integriteten. Jag delar regeringens samlade bedömning att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även utan tillståndsplikt. Propositionens förslag är nödvändiga, proportionerliga och motiverade av den allvarliga brottsutvecklingen. Regeringen är beredd att följa utvecklingen och vid behov göra justeringar för att säkerställa att lagen uppfyller sitt syfte utan onödiga integritetsintrång.

Men propositionen ger också förslag på ytterligare viktiga steg när det gäller kamerabevakningen. Det ska bli enklare för polisen att övervaka fler strategiskt viktiga områden, även platser där man ännu inte ser någon omedelbar risk. Det ökar möjligheten att förhindra och klara upp brott. Polisen och Säpo ska också i högre grad få använda teknik som automatiskt känner igen registreringsnummer och få sätta upp kameror längs vägarna. Även detta är efterlängtat.

När jag hör motstånd mot detta tänker jag ibland på vad Erik Nord, polischef i polisregion Väst, har berättat i medierna om en engelsk kollega. Den engelske polischefen var helt oförstående till att vi i Sverige inte kunde använda trängselskattskamerorna för löpande kontroller av fordon. Han lär ha sagt: Ni registrerar medborgare för att ta ut skatt men inte för att förebygga mord! Sverige sticker uppenbart ut i jämförelse med andra länder med mer flexibel hantering av kamerabevakning.

Herr talman! Med mindre regelkrångel och bättre redskap för kommuner, regioner och polis gör vi Sverige tryggare. Det är angeläget med ett så snart ikraftträdande som möjligt för denna nya lag. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsyrkanden och bifall till utskottets förslag om att bifalla propositionen i sak och att lagändringen ska träda i kraft den 1 april 2025.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Magnus Resare (båda M).