Herr talman! Vi har ett komplext regelverk vad gäller utlänningslagstiftningen och migrationslagstiftningen, men grunden är en att det är Sverige som prövar om de skyddsskäl som anges är adekvata och godtagbara i förhållande till den lagstiftning som vi ställer upp. Anses man inte ha skyddsskäl enligt svensk lagstiftning, som baseras på internationella konventioner och lagstiftning och EU-rätt, ska man lämna landet.

Att man inte lämnar landet kan också ha att göra med att man inte vill medverka till ett sådant beslut. Det är en annan fråga som vi behöver arbeta vidare med. Men i grunden handlar detta om att vi har människor som får ett beslut men inte accepterar det. De har fått ett beslut, ett beslut som vunnit laga kraft efter prövning antingen hos Migrationsverket eller i domstol i högre instans, men går under jord för att sedan återkomma med nya ansökningar.

Det som Tony Haddou och Vänsterpartiet beskriver är alltså en helt annan ordning, där människorna själva ska få välja. Då skulle vi inte behöva ha någon prövning över huvud taget. Då kan man så att säga själv avgöra om man har legitima skäl eller inte och därefter säga att man inte kan inte vara i landet eller att man kan befinna sig i det här landet.

Så kan vi inte ha det. Så fungerar inte den rättssäkra prövningen. Så fungerar inte en rättsstat. Man kan inte heller svepande säga att allt är rättsosäkert i Sverige och bara det blir rättssäkert kommer människor att acceptera besluten. Så fungerar det inte heller.

Nu rättar vi till det som Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet inte mäktade med under åtta år. Vi ser nu till att täppa igen de håligheter i schweizerosten som har funnits och att komma till rätta med de avvikelser som har funnits i lagstiftningen – för att göra detta bättre och mer rättssäkert.

En preskriptionstid kan alltså inte börja löpa för att man gömmer sig, utan den ska börja löpa efter att man har lämnat landet. Det tycker jag är helt rimligt.

(Applåder)