Herr talman! Jag vill betona att jag tror att det mänskliga lidandet blir större av att vi signalerar att den som gömmer sig eventuellt kan få stanna efter några år trots att man fått avslag på sin asylansökan. Om vi hela tiden ger sken av att det bara är att vänta tills beslutet går ut, om den mentaliteten blir en fungerande strategi, uppmuntrar vi bara människor att gå under jord och hamna i ett skuggsamhälle där risken för exploatering i olika former är ofattbart stor. Det är inte en rimlig väg framåt.

Det vi nu i stället erbjuder är en tydlig process där den som faktiskt har skyddsskäl eller starka humanitära omständigheter kan få dem prövade. Då har vi det här systemet med verkställighetshinder, precis som jag och många andra i debatten tidigare har nämnt. Men saknar man skäl att vara här ska man återvända. Det är en oerhört viktig princip.

Då är det viktigt att vi gör det så rätt, så tydligt och så tidigt som möjligt för den som får sin asylansökan prövad.

På så vis minimerar vi det långvariga lidandet för dessa individer, som ledamoten ger uttryck för och som jag sympatiserar med. Men när vi knyter preskriptionstiden till den faktiska utresan blir det ett effektivare återvändande, och det blir enklare att planera. Just detta blir i förlängningen mer humant.