Herr talman! Jag upplevde inte detta som någon fråga utan kanske mer som ett konstaterande.

Det vi kan konstatera efter denna långa debatt, som nu har pågått i två och en halv timme, är att oppositionen hela tiden hävdar att tidsbegränsad giltighet för ett avvisningsbeslut är ett skyddsnät för dem vars hemlandssituation förvärras eller som kan finna nya humanitära skäl. Men låt oss också komma ihåg att de lagar vi redan har, vilka redovisas i propositionen, med särskilda regler om verkställighetshinder gör att nya, relevanta skäl för uppehållstillstånd kan prövas. Vi saknar inte de juridiska mekanismerna i dag. Uppstår det nya skäl kan man få sin sak prövad.

Problemet med automatisk preskription är att det uppmuntrar människor att undvika våra myndigheter. Man gömmer sig, väntar fyra år och hoppas på en ny prövning utan att några faktiska omständigheter har ändrats. Det i sig är väl inte rättssäkert. Det är väl snarare att undergräva tydliga, lagakraftvunna beslut.

Vi måste ha transparens och förutsägbarhet i vårt system. Vårt förslag främjar just detta. Beskedet är att ett avslag ska vara ett avslag. Det står fast om inga nya omständigheter tillkommer. På så sätt samlar vi våra gemensamma resurser till att faktiskt hjälpa dem med verkligt skyddsbehov, snarare än att fortsätta i samma gamla hjulspår som egentligen bara har gynnat en sak, nämligen skuggsamhället.