Herr talman! Vi börjar nu närma oss slutet på debatten gällande propositionen som behandlar frågor om förlängd preskription av avlägsnandebeslut, avskaffande av spårbyte och vissa frågor om återreseförbud.

Herr talman! Låt mig börja med preskriptionsfrågan. Nuvarande ordning säger att ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut upphör efter fyra år, oavsett om personen har lämnat landet eller ej. Den som håller sig undan myndigheterna har därmed kunnat vänta ut systemet för att sedan ansöka på nytt. Det är inte en rimlig ordning att den som trotsar myndighetsbeslut och stannar i Sverige vid ett avslag får en ny prövning efter enbart några år.

Konsekvensen av detta har blivit att människor tvingas leva gömda i ett skuggsamhälle i hopp om att avvisningsbeslutet ska preskriberas och förutsättningarna förändras vid en ny prövning. Den situationen är som sagt inte hållbar, vare sig för individen i längden eller för samhället i stort.

Med det nya förslag vi nu går fram med börjar preskriptionstiden i stället löpa först från den dag personen faktiskt lämnar landet, och den gäller sedan i fem år. På så vis tar vi bort de incitament som i dag finns att gå under jord för att invänta en automatisk preskription.

Åtgärden har en klar signalverkan: Om man har fått avslag på sin asylansökan är det meningen att man ska återvända. Samtidigt upprätthålls de rättssäkra ventiler som faktiskt finns för verkställighetshinder. Det kan exempelvis handla om en allvarlig sjukdom eller nya, väsentliga skyddsskäl som har tillkommit efter beslutet. Därmed kan de särskilda omständigheterna hanteras utan att vår migrationsrätt öppnar upp ett stort kryphål för den som mer eller mindre väljer att ignorera Sveriges lagstiftning.

Att tydliggöra att avslag betyder avslag skapar mer raka besked för den enskilde samtidigt som våra myndigheter får bättre möjligheter att följa upp besluten. Framöver kan resurser i stället i större omfattning läggas på att hjälpa dem som har rätt till skydd samt på ett bättre mottagande.

Herr talman! Jag kommer så till frågan om avskaffande av det så kallade spårbytet. När denna möjlighet infördes 2008 var tanken att den skulle vara en ventil för individer som under tiden i asylprocessen etablerat sig på arbetsmarknaden. De skulle därmed kunna byta spår från asyl till arbetstillstånd. Man trodde då att detta skulle ske i väldigt liten omfattning, men när vi tittar på det nu ser vi att utfallet blev något helt annat. Det blev mycket större än vad man förutspådde från början.

Detta har tidigare debatterats i denna kammare utifrån en rapport från Riksrevisionen, där man pekade på flera risker: att den enskilde blir utnyttjad på arbetsmarknaden, att själva asylprocesserna dras ut i onödan samt att man helt enkelt tar in lågkvalificerad arbetskraft asylvägen, trots låga eller inga skyddsskäl.

Genom att vi nu avskaffar detta spårbyte undviker vi att asylprocessen används för andra syften än just att söka asyl. Vill man komma till Sverige för att arbeta kan man nu i stället söka tillstånd via den reguljära arbetstillståndsmarknaden, på samma sätt som alla andra arbetskraftsinvandrare.

Herr talman! Den tredje delen av propositionen handlar om återreseförbud i vissa fall. Huvudregeln i dag är att om man inte lämnar Sverige inom den av myndigheten meddelade frivilliga tidsfristen meddelas ett återreseförbud på ett år. Regeringens nya ordning innebär att återreseförbudet tydligare ska kunna uppgå till fem år, eller mer om personen anses vara ett allvarligt hot mot allmän ordning eller vår säkerhet.

I stället för dagens procedur där ettåriga återreseförbud gäller i samtliga fall blir det nu en proportionerlig prövning utifrån en individuell bedömning. Det kan till exempel handla om hur länge det är rimligt att förbudet ska gälla. Om personen har utgjort en säkerhetsrisk eller tidigare brutit grovt mot återresevillkor ska man numera kunna ha ett längre förbud. En sådan nyanserad bedömning med tydligare ramar ökar både effektiviteten och rättssäkerheten.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag passa på att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.