Herr talman! Den proposition som vi nu debatterar handlar om ett av stegen i att se till att migrationspolitiken anpassas till vad som är möjligt att hantera för Sverige. En viktig del i denna anpassning är en reglerad och trovärdig nivå på invandringen till Sverige, men också att återvändandet är effektivt och att det är klart att ett nej är ett nej. Efter en rättssäker prövning ska en asylsökande som fått ett utvisningsbeslut vara skyldig att lämna landet, men i dagens Sverige ser vi många exempel på att personer stannar kvar efter nekande beslut.

Herr talman! Den proposition som vi har på bordet i dag innebär nya regler om när ett avlägsnandebeslut upphör att gälla. Enligt dagens regler gäller ett avlägsnandebeslut i fyra år efter att beslutet vinner laga kraft och därmed inte längre kan överklagas. När sedan beslutet har slutat gälla har man möjlighet och rätt till en ny fullständig prövning av frågan om uppehållstillstånd.

Den här ordningen skapar en bas och en drivkraft för att inte följa beslutet om att lämna Sverige utan i stället hålla sig undan verkställighet trots att man fått sina skäl prövade och fått ett avslag. I dagens system ges det nämligen en ny möjlighet att få sin sak prövad när det tidigare beslutet upphör att gälla.

Dagens ordning innebär också att samma ansökan kan behöva prövas på nytt av Migrationsverket och domstolarna flera gånger även om det inte framkommit några nya omständigheter som egentligen motiverar att frågan prövas på nytt. När ett avlägsnandebeslut preskriberas behöver också myndigheternas återvändandearbete avbrytas. Denna process innebär alltså ett ineffektivt nyttjande av resurser.

Som nämnts tidigare under debatten görs cirka 25 procent av alla ansökningar om asyl av personer som redan har fått beslut om avslag och därmed ska lämna Sverige men för vilka beslutet har upphört att gälla på grund av att det preskriberats.

I propositionen framhålls att dagens regelverk kan leda till att familjer med barn försöker undvika verkställighet genom att undandra sig kontakt med myndigheterna, vilket i sin tur riskerar att medföra att barnen och den övriga familjen lever under väldigt pressade förhållanden under lång tid. Enligt min mening är det angeläget att reglerna ändras så att basen och incitamentet för att undvika verkställighet tas bort.

Herr talman! Debatten har visat på vad som är uppe till förändring. Den första förändringen är att ett avlägsnandebeslut ska upphöra att gälla efter fem år i stället för fyra år och att denna tid börjar löpa efter att den asylsökande lämnat landet i enlighet med beslutet. Vi förlänger alltså preskriptionstiden med ett år. Men den viktiga skillnaden – och den tydliga signalen till alla som söker asyl – är att avlägsnandebeslutet aldrig kommer att preskriberas så länge man stannar kvar i Sverige efter att ha fått ett nekande beslut. Det kommer alltså inte längre att finnas några skäl att hålla sig undan i Sverige ett antal år i syfte att få till stånd en ny prövning av uppehållstillståndet. Förändringen innebär också att man lämnar Sverige enligt det fattade beslutet, vilket betyder att den asylsökande måste åka till det land som bestämts av myndigheterna.

Herr talman! Propositionen innehåller också nya regler vad gäller återreseförbud. I samband med att en asylsökande får beslut om att han eller hon ska lämna landet kan det också bestämmas att man får en viss tid på sig att följa beslutet frivilligt. När det har bestämts en sådan tid för frivillig avresa men utlänningen inte har lämnat Sverige inom den tiden får det beslutas om återreseförbud. Det innebär ett förbud att återvända till Schengenområdet inom en viss tid.

Återreseförbudet bestäms i dag till ett år i en sådan situation. Det är en betydligt kortare tid än i andra fall där man beslutar om återreseförbud. I propositionen föreslås därför att återreseförbudet ska få bestämmas till fem år, även när en tid för frivillig avresa inte har följts, eller längre om utlänningen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet.

Herr talman! Ytterligare en förändring som genomförs med denna proposition är att systemet med spårbyte avskaffas. Huvudregeln i dag är att uppehållstillstånd ska sökas och beviljas före inresa till Sverige, men det finns undantag. Ett sådant undantag i dagens system är att den som fått avslag på en asylansökan under vissa förutsättningar kan få uppehållstillstånd för arbete utan att behöva lämna landet. Detta undantag kallas spårbyte.

Tanken när spårbytet infördes var att den som etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden under asylprocessen men fått avslag inte skulle behöva återvända till sitt hemland för att få arbetstillstånd utan kunna göra ansökan i Sverige. Men det har tyvärr visat sig, som har nämnts i debatten och bland annat i Riksrevisionens analys, att möjligheten till spårbyte medfört stora risker för fusk och missbruk. Många av dem som ansöker om spårbyte kommer från länder som anses vara så kallade säkra ursprungsländer, vilket innebär att personer därifrån oftast inte har rätt till asyl. Detta tyder på att asylsystemet utnyttjas av personer som vill ha tillgång till den svenska arbetsmarknaden.

Möjligheten till spårbyte innebär också att slutpunkten i asylprocessen blir otydlig. Det finns en risk för att ett nej inte uppfattas som ett nej, vilket påverkar återvändandearbetet negativt. Det kan även leda till att människor utnyttjas och far illa på arbetsmarknaden. I propositionen föreslås därför att systemet med spårbyte tas bort.

Herr talman! Det är relevant att den som vill arbeta i Sverige ska använda det regelverk och det system som gäller för arbetskraftsinvandring. Det är också en viktig punkt för att få en hållbar och långsiktig migrationspolitik. Vi kristdemokrater yrkar således, likt en majoritet i utskottet, bifall till propositionens förslag och därigenom också avslag på alla motionsyrkanden.

Jag kan slutligen konstatera att denna debatt med sina replikskiften är en repris av hur det sett ut i denna kammare under merparten av denna mandatperiods debatter.

Regeringen genomför den nödvändiga kursändringen för migrationspolitiken. Dagens proposition understryker att man ska ha rätt att söka asyl men att ett nej är ett nej och ska efterlevas i praktisk handling. Hittills har regeringens föreslagna förändringar vad gäller migration oftast haft stöd från Socialdemokraterna i denna kammare, och dagens proposition är ytterligare ett exempel på detta. Den får fullt stöd från Socialdemokraterna.

Men likt i tidigare debatter är övriga oppositionspartier i olika grad motståndare till de förändringar som föreslås. Detta betänkande och replikskiftena visar som så mycket annat att oppositionen inte har en samlad linje. Vänstern, Centerpartiet och Miljöpartiet är på olika sätt mot att förändra migrationspolitiken i den riktning som krävs för vårt land, medan Socialdemokraterna vid många beslut följer regeringens inriktning.

Man kan fråga sig vad som kommer att vara inriktningen efter ett eventuellt regeringsskifte 2026, som förhoppningsvis inte sker. Den ovissheten fortsätter.

Jag kan konstatera att Ola Möller som socialdemokrat varit stolt och självsäker i debatten – S är som vanligt grunden till allt gott som kommit i beslut på migrationsområdet. Men man kan då fråga sig: Vad var det som gjorde att Socialdemokraterna inte genomförde detta under de åtta åren i Rosenbad, när de hade möjligheten? Vad hindrade dem? Vi kan väl konstatera att replikskiftena i dag kanske ger en del av svaret. Man vill, men man kan inte.

Det finns klara besked från partikamrater till Ola Möller. Lawen Redar konstaterade för över ett år sedan att vi hade fel kurs i migrationspolitiken och att den behöver ändras. Man kan verkligen fråga sig: Vad blir verkligheten om S får ansvar igen?

Herr talman! Vi kristdemokrater tillhör den majoritet i Sverige som kommit fram till att Sveriges migrationspolitik behöver förändras. Vi ser nu hur regeringen genom beslut och utredningar levererar utifrån det förtroende som gavs i valet 2022.