Herr talman! Propositionen som vi debatterar slopar alltså det så kallade spårbytet och ändrar regeln om preskription av utvisningsbeslut. Jag tänkte inledningsvis bara lite kort förklara vad de här reglerna säger och vilken roll de spelar i praktiken.

Regeln om spårbyte innebär att en person som kommer till Sverige för att söka asyl men som sedan får nej på sin asylansökan kan byta spår till att i stället bli arbetskraftsinvandrare och då får möjlighet att söka arbetstillstånd inifrån landet.

Det här står i strid med huvudregeln för arbetskraftsinvandrare. Huvudregeln säger som bekant att personer som vill arbeta i Sverige ska ordna sina tillstånd innan de reser in.

Regeln om preskription av utvisningsbeslut innebär att ett beslut om att någon ska lämna landet försvinner efter fyra år. Personen som har sökt och sedan fått nej kan efter fyra år bara söka en gång till och sedan komma in i systemet. Det här gäller även om personen inte anför några nya skäl. Det finns alltså ingen ny anledning till att ta upp saken till prövning, men man kan ändå komma in i asylsystemet en andra gång.

De här två reglerna skulle jag säga spelar två huvudroller i den kabukiteater som brukar kallas den reglerade invandringen. Det vill säga att vi har regler som sätter gränser för hur man kan flytta till Sverige. Det är sant. Men vi har samtidigt andra regler som gör de här första reglerna fullständigt meningslösa.

Herr talman! Vad är egentligen syftet med en regel som säger att arbetskraftsinvandrare ska ordna sina tillstånd innan de kommer hit om man i alla fall bara kan resa in illegalt och sedan fylla i en blankett och ansöka inifrån landet? Och vad är syftet med att besluta om utvisning om en person bara behöver obstruera under fyra års tid, under den tiden också kan använda rättssystemet och överklaga beslut, på det sättet få beslutet preskriberat efter fyra år och sedan kan påbörja processen om igen?

Reglerna blir naturligtvis fullständigt meningslösa. Det vill säga att det verkliga syftet med de här två reglerna är att vänsterpartierna ska kunna titta in i en tv-kamera och säga att de står bakom den reglerade invandringen medan de bakom kulisserna inför andra regler som gör den reglerade invandringens regler fullständigt meningslösa.

Det är det här som är kärnan i de två förändringar som vi genomför i dag. Men det är naturligtvis inte det enda skälet till att vi nu tar bort de här reglerna.

Det är också välkänt att till exempel spårbytet har varit en regelrätt julklapp till de arbetslivskriminella. Det beror på att personer som får nej på sin asylansökan men som sedan kan byta spår blir fullständigt beroende av arbetsgivaren för att kunna stanna kvar i Sverige – och att stanna kvar i Sverige har i sig ett väldigt högt ekonomiskt värde för många. Det här har skapat en möjlighet för arbetsgivare att på ett ganska cyniskt sätt exploatera människor. Det är ytterligare ett viktigt skäl till att de här reglerna nu ska bort.

Vad säger då vänsterpartierna nu när de faktiskt måste diskutera den här frågan i sak? I vanlig ordning är det inte direkt någon vidare kvalitet i resonemangen. Vänstern, Miljöpartiet och Centern har lite olika reservationer som de av någon anledning inte har lyckats peta ihop gemensamt. Jag skulle väl ändå säga att andemeningen är ungefär densamma.

Vi kan börja med att titta på reservation 1, som är Miljöpartiets. Jag läser innantill: ”Regeringens förslag om att preskriptionstiden för avlägsnandebeslut ska börja löpa först efter att den asylsökande har lämnat landet innebär i praktiken att personer som av olika skäl inte kan lämna Sverige aldrig kommer att få chans till en ny grundprövning.” Det här är typiskt för hur Miljöpartiet totalt kastar rättsstatens principer över bord så fort en myndighet fattar ett beslut som de av rent ideologiska skäl inte tycker om.

Kärnan i asylprövningen är en enda sak: Kan den sökande återvända hem säkert och tryggt? Alla som träffas av den här regeln har fått sin sak prövad. Många vill inte återvända hem, men det är någonting helt annat. Nära nog hundra procent av dem som kommer att träffas av den här regeln kan tryggt och säkert återvända hem.

Jag fortsätter med samma reservation: ”Det saknas konkreta uppskattningar av hur många avlägsnandebeslut som faktiskt kommer att kunna verkställas i och med de förändrade preskriptionsreglerna.” Först och främst ska man notera att antalet avlägsnanden som verkställs både med tvång och frivilligt har ökat kraftigt. Det har gått upp med 40 procent under den här regeringens arbetstid. Det är ändå ett bevis på att den politiska inriktningen gör stor skillnad.

Det saknas en beräkning här, och det beror naturligtvis på att hur det går med det tvångsvisa verkställandet avgörs av våra kontakter med tredjeländer och situationen där. Det är en rad faktorer som vi inte helt och hållet råder över i Sveriges riksdag. Men det spelar egentligen ingen roll för den här frågan. Huvudregeln är nämligen att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ska återvända självmant.

Herr talman! Det är viktigt att förstå att nära nog hundra procent av de personer vi pratar om nu kan återvända frivilligt. Verkställighetshinder, alltså att vi inte tvångsvis kan skicka tillbaka en person till vissa länder på grund av att hemlandet inte samarbetar, förekommer. Men de hindrar inte personer från att resa hem frivilligt.

Det finns nästan ingen som har fått nej på en asylansökan i Sverige som sitter fast här mot sin vilja. Det sker helt och hållet frivilligt. Det vet vi, herr talman, därför att hundratusentals människor från de här länderna åker hem på semester varje år därför att det är trevligt i hemlandet. Kan man åka hem på semester kan man uppenbarligen följa ett beslut om avlägsnande och åka hem permanent. Det är fullständigt självklart.

Jag fortsätter med samma reservation och läser innantill igen: ”Eftersom regeringen samtidigt utesluter möjligheten till en ny grundprövning är risken överhängande att fler kommer att bryta kontakten med myndigheter och att skuggsamhället växer.” Återigen ett totalt missförstånd av vad det här handlar om. Grundorsaken till att många inte medverkar till att följa ett beslut om att de ska lämna Sverige är just möjligheten till ny prövning efter fyra år. Det är det som gör att folk stannar kvar. Det är fullständigt självklart.

Skuggsamhället har ingenting att göra med myndighetskontakter. Skuggsamhället utgörs av personer som vistas här illegalt utanför rättssystemet. Det är dåligt per definition. Ju fler dessa personer är, desto större är skuggsamhället. Skuggsamhället kan man inte minska genom att hitta säkerhetsventiler lite längre fram, för det gör naturligtvis att fler människor väljer att ge sig in i skuggsamhället för att kunna dra nytta av fördelarna senare i processen. Det är inte raketforskning. Det här borde alla politiker i Sveriges riksdag förstå.

Jag fortsätter med reservation 7 om spårbyte från Vänstern och Miljöpartiet: ”Systemet skapar dessutom incitament för den sökande att klargöra sin identitet, eftersom det är en förutsättning för att få jobba under asyltiden.” Ofta när man läser vänsterpartiernas reservationstexter syns det ganska tydligt att de inte själva fattar vad de eller deras tjänstemän skriver. Jag tvivlar på att ledamöterna har skrivit det här själva.

Det man skrivit om incitament för att styrka sin identitet betyder att det finns en massa människor som kan styrka sin identitet men som väljer att inte göra det. Varför? Jo, det är naturligtvis för att förhala och försvåra asylutredningen. Varför gör man det? Jo, naturligtvis därför att man inte har några verkliga skyddsskäl. Det är hundra procent sant. Men det går ju tvärtemot partilinjen för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid hävdat att ingen ljuger på sin asylansökan och att alla som söker asyl gör det på ett helt ärligt sätt och lägger fram de skäl som finns. Men varför skulle vi då behöva skapa incitament för människor att klargöra sin identitet? Om det är sant som Vänstern och Miljöpartiet annars säger hade de incitamenten naturligtvis inte behövts. Men det är lite uppfriskande att de säger den tysta delen rakt ut. Det uppskattar jag faktiskt.

Till sist finns det ett argument bland reservationerna som förtjänar att tas upp i sak. Det är också i reservation 7. Vänsterpartiet och Miljöpartiet skriver: ”De som har ett arbete ska kunna byta spår och bli arbetskraftsinvandrare. Det skulle skapa möjlighet för personer med tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet att stanna i Sverige permanent.” Det handlar alltså om vad som händer med ukrainarna. Det är inte en oviktig fråga.

Spårbytesregeln är inte tillämplig på ukrainarna i dagsläget. De kan inte söka asyl utan befinner sig här under massflyktsdirektivet. Det ger rätt att stanna i Sverige utan att man prövar asylskäl. Men vad händer när massflyktsdirektivet så småningom kan avvecklas eller avaktiveras? Det är egentligen den intressanta frågan här. Den är inte reglerad i lag. Vi i riksdagen kan inte heller skriva Migrationsverket på näsan hur de ska tillämpa de rättsregler som finns.

En rimlig ordning skulle kunna vara – om jag varit ombud skulle jag i alla fall argumentera på det här sättet – att en person som befinner sig här under massflyktsdirektivet och massflyktsdirektivet avvecklas medan personen har ett jobb, ska den kunna söka tillstånd inifrån landet enligt 5 kap. 15 § 11 utlänningslagen. Vad gäller den regeln står det ingenting i förarbetena om massflyktsdirektivet specifikt, men den är till för ungefär den här typen av situationer. Jag hoppas alltså att det är så det kommer att sluta. I annat fall kan vi nog komma överens om en rimlig lösning för den här gruppen. Jag tror inte att det blir några problem.

Till sist har vi Socialdemokraterna, den politiska kabukiteaterns okrönta mästare. S har inget eget förslag i detta utan hänvisar till att ett av förslagen kommer ur en socialdemokratiskt tillsatt utredning. Det är helt sant. Utredningen om förslaget om spårbyte tillsattes av Socialdemokraterna. Men det är lika sant att utredningen tillsattes i juli 2022. Efter åtta år vid makten och efter en ännu längre tid av konstanta varningar och rapporter om att spårbytet är en fullständig katastrof valde Socialdemokraterna att agera – två månader innan det ordinarie valet. Det var alltså knappast en prioriterad fråga, som det brukar heta.

Den åtgärd som verkligen skriker socialdemokratisk spelteori är att Socialdemokraterna förutom att tillsätta en utredning om att plocka bort spårbytet tillsatte en helt annan utredning för att utöka spårbytet. Det satt alltså personer – inte parallellt i tid, utan en av dem blev klar innan den andra – på Regeringskansliet under förra mandatperioden och jobbade med två helt motsatta förslag.

Herr talman! Inom kabukiteatern är det viktigt att kunna byta mask hastigt. Men man kan fundera på varför Socialdemokraterna gjorde den här helgarderingen. Det verkar ju inte klokt att ha två utredningar som jobbar parallellt men i rakt motsatta riktningar med samma fråga. Men det är naturligtvis inte svårt att förstå. För socialdemokratin är migrationspolitiken ett verktyg för att ta makten och behålla den – ingenting annat. De har ingen egen ideologisk inställning.

Det är alltså ganska självklart ur ett spelteoretiskt perspektiv att om vänsterpartierna vinner genomför Socialdemokraterna Miljöpartiets migrationspolitik utan reservationer. Då är det viktigt att ha en utredning av detta. Men om man å andra sidan förlorar valet kan man låtsas att man vill ta ansvar för Sverige. Då är det bra att ha en utredning som signalerar det i stället. Den fråga jag tror väljarna är intresserade av, eller den fråga som väljarna någonstans måste besvara, är hur mycket av den här teatern man är villig att leva med efter nästa val.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).