Fru talman! Innan jag håller mitt anförande tänkte jag försöka reda ut ett par saker som sades i ett tidigare replikskifte och som vi inte hade möjlighet att svara på när det gäller kostnaden för anslutning av havsbaserad vindkraft.

I den utredning som Svenska kraftnät gjorde i juni 2022 sa man att en årsproduktion – inte installerad kapacitet – på 40 terawattimmar havsbaserad vindkraft skulle kosta mellan 30 och 42 miljarder. Energimyndigheten gjorde också en beräkning något år tidigare, där man sa 0,8 till 1 miljard per installerad årsproduktion terawattimme. Det betyder alltså ungefär 3 öre per kilowattimme.

Svenska kraftnät har gått ut offentligt i Aftonbladet och sagt att Moderaternas kommunikation i den här frågan är väldigt missvisande. Det kan vara bra att ha med sig.

Skulle man då översätta dessa 512 miljarder, tror jag att det var som Mats Green pratade om, till kostnader för att ansluta havsbaserad vindkraft skulle det motsvara en årsproduktion på över 500 terawattimmar havsbaserad vindkraft, vilket alltså innebär en tredubbling av hela det svenska elsystemet.

Det säger sig självt att Mats Green behöver läsa sina siffror en gång till och räkna något bättre. Jag tror inte att han spöar riksdagens bästa matematiker; där är jag fortfarande obesegrad. Mats Green får jättegärna komma tillbaka och berätta hur han resonerade.

Nu till mitt anförande: Elmarknadsfrågor, som det här egentligen handlar om, spelar allt som oftast en ganska undanskymd roll. Jag tror dock att detta är på väg att ändras, för i takt med effekterna av det förslag som vi ser från regeringens sida – med hundratals miljarder i subventioner ensidigt riktade till kärnkraft, helt utan analys – kommer elmarknaden att börja krackelera. Det kommer inte längre att vara en marknad när man går in med så massiva subventioner.

Detta säger man också i remissvaren om regeringens egen utredning. Tittar man på den sammanställning som är gjord av remissvaren finns det egentligen bara en kategori remissinstanser som är positiv, och det är de som skulle få subventionerna. Alla andra är negativa eller möjligtvis neutrala.

Självklart blir det svårt att investera i något som helst annat när politiken är beredd att subventionera ett enskilt kraftslag utan någon som helst konsekvensbedömning. Den konsekvensbedömning som är gjord i utredningen är ju betydligt kortare och mindre omfattande än det som Riksrevisionen tidigare har kritiserat.

För mig blir det konstigt, för jag vet att den här regeringen är en borgerlig regering. Att då syssla med planekonomi är faktiskt sorgligt. Uppenbarligen finns det tyvärr bara ett ekonomiskt borgerligt parti kvar i denna riksdag, och det sitter i opposition och heter Centerpartiet. Vi vet att marknaden kommer att sköta saker betydligt bättre än politiker.

I det här betänkandet finns också en hel del andra saker som är väldigt viktiga att sätta tänderna i. Elnätet bör exempelvis ses som en statlig angelägenhet, en grundläggande infrastruktur som likt motorvägar bör byggas ut dit det behövs. Därför anser vi att all storskalig produktion som vill ansluta till stamnätet ska få göra det. Pengarna är redan insamlade: Det ligger 65 miljarder på Riksgäldens konto. Där gör de ingen nytta. De pengarna måste börja arbeta i samhällets tjänst. Vi vet att Forsmarks kärnkraftsreaktor då hade kunnat öka sin effekt. Det hade varit effekt rätt in i elområde 3, där vi vet att det behövs. Men kostnaderna för anslutningen har varit för stora, och därför har det inte skett.

Vi vet att många av de havsvindsprojekt som regeringen har avslagit med tveksamma argument hade kunnat byggas betydligt snabbare om anslutningen hade dragits fram. Det hade exempelvis gett mer el även i elområde 4, alltså i södra delen av Sverige – precis där den behövs som mest. Därför yrkar jag bifall till reservation 7.

För att fler ska kunna bli vinnare på klimatomställningen måste man vilja bidra till mer elproduktion. Då krävs det ett fungerande ersättningssystem för markägare, närboende och kommuner. När sådana ersättningssystem finns på plats skapas förutsättningar för att förändra, förenkla och snabba på tillståndsprocesserna för utbyggnaden.

Det handlar inte bara om elproduktion utan också om elnät. Regeringen har ensidigt gått på nätbolagens linje och bestämt att det är luftledningar som gäller, oavsett vilka förutsättningar som finns lokalt. Då får man också problem. Om man i stället hade fokuserat betydligt mer på marksnål teknik hade acceptansen ökat. Det behöver inte självklart handla om att gräva ned, utan det kan handla om att samförlägga, att nyttja högre spänningsnivåer, att bygga högre nätstolpar och så vidare. Att man inte ens vill utreda alternativen skapar lokala konflikter, och då blir tillståndsprocesserna längre.

Tillståndsprocesserna borde kortas radikalt. Regeringens småduttande leder ju inte tillräckligt långt fram. Det behövs regelförenklingar på bred front, inte bara på energiområdet utan över hela näringslivet. Det finns några bra initiativ från regeringen, men det behövs betydligt mer för att frigöra tiden till de riktigt svåra frågor som länsstyrelser, domstolar och andra har att syssla med.

Vi behöver också höja vår elberedskap. Rysslands anfallskrig, där energiförsörjningen i Ukraina har pekats ut särskilt och attackerats i stor skala, visar på vikten av att ha självförsörjande enheter snarare än centraliserade, storskaliga produktionsanläggningar. Dessa är betydligt lättare att slå ut, antingen direkt eller via de stora elledningar som transporterar elen därifrån – exempelvis luftledningar, som regeringen nu har föreslagit att man ska jobba med. Försvarsberedningen har tidigare pekat ut decentraliserad elproduktion som ett starkt försvarsintresse. Det borde regeringen lyssna på.

Regeringen stirrar sig tyvärr blind på kraftproduktion och glömmer viktiga pusselbitar som överföring, flexibilitet, lagring och effektivisering. Dessa delar är avgörande för att vi snabbt ska få loss kapacitet, sänka elpriserna och stärka konkurrenskraften i ett stärkt elsystem.

Jag vill också säga någonting om elnätsregleringen. Vi har priser som skenar, men regeringen gör ingenting. Den ersättning man får i dag driver på att man bygger ut på dyrast möjliga sätt, för det är då man får mest ersättning. Det är ju helt bakvänt. Man borde ju få ersättning för att effektivisera och bättre nyttja det man har. I sista hand ska man möjligtvis bygga ut saker och göra intrång lokalt.

Det är så man gör störst skillnad. Men det är klart: Då blir det inga band att klippa. Det blir inga storskaliga invigningar. Det är dock detta som behövs för systemet.

Regeringen jobbar heller inte med de svenska elområdena och satsar inte på att bli av med dem. Så sent som förra veckan varslade pappersbruket i Hylte 60 personer. De höga elpriserna i södra Sverige är en direkt avgörande orsak.

Alla de saker som skulle kunna göras för att radera ut de svenska elområdena har regeringen motarbetat. Man säger nej till havsvind. Man säger nej till landvind. Man höjer skatten på solel. Man slopar målet om energieffektivisering. Man satsar inte på flexibiliteten. Man stoppar elnätsutbyggnad. Man säger att Tyskland borde införa elprisområden, men man är inte beredd att handla därefter. Det är väldigt mycket tomma ord.

Det här är ett jätteproblem för södra Sverige, som får dras med höga elpriser. Målet ska självklart vara att vi ska bli av med elområdena. Då måste man vidta de åtgärder som krävs. Regeringen har aktivt motarbetat alla åtgärder som går att vidta de närmaste 5, 10, 15 eller 20 åren. Jag höll på att säga att det är helt sinnessjukt, men det ska jag inte säga. Det är oansvarigt.

Listan på vad som behöver göras kan göras väldigt lång. Det jag skulle vilja är att regeringen ser bortom sin kärnkraftsretorik och agerar utifrån det som behövs här och nu. Det finns mycket som inte når mediernas ljus men som ändå behöver göras. Detta verkar regeringen inte ha förstått.

Tyvärr kommer notan snabbare än man anar. Vi såg i dag att Northvolt ansöker om konkurs. Även om detta inte direkt kan tillskrivas regeringen är det en effekt av att man inte vill göra de satsningar som behövs. Vi kommer att få se ett pärlband av konkurser inom den gröna omställningen, inte minst hemma hos mig på västkusten. Vi vet att företag redan har förlagt investeringar till andra länder på grund av att regeringen inte levererar det som behövs.

Det är oansvarigt. Det skapar försämrad konkurrenskraft. Det skapar en försenad och fördyrad klimatomställning. Detta är en förlorad mandatperiod. Vill verkligen Ebba Busch och Tidöregeringen att det ska bli eftermälet? Det är dags att börja göra skillnad på riktigt.