Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i ärendet.

Över halva mandatperioden har passerat, och det börjar verkligen märkas vilken skillnad regeringsskiftet 2022 innebar. Domen över den tidigare regeringens arbete blev diger. Riksrevisionen sågade varje större energibeslut längs med fotknölarna. Inte en enda tanke ägnades åt de medborgare och företag som skulle leva med besluten som den tidigare regeringen fattade.

Med en forcerad nedläggning av fyra reaktorer, straffskatter på kraftvärme och utrivning av mängder av vattenkraft lämnade Socialdemokraterna och Miljöpartiet dörren vidöppen för att den ryska gasen skulle bli prissättande i södra Sverige.

Förlusten var inte bara förlorad produktion, höga elpriser och försämrade förutsättningar för Sverige. Runt år 2020 hade nämligen ett helt nytt problem uppdagats. Det fanns helt plötsligt en betydande brist i överföringskapacitet från norra till södra Sverige, något som inte existerat tidigare. Förbrukningen hade inte ökat, och överföringskapaciteten hade aldrig någonsin varit så stor. Hur var det ens möjligt?

Svaret är mycket enkelt. Sveriges utomordentligt välplanerade kraftsystem byggde på att det fanns tolv reaktorer i södra Sverige och storskalig vattenkraft i norr. Med tolv reaktorer kunde södra Sverige täcka en betydande del av sin egen konsumtion. Marginalerna i överföringskapaciteten var goda. Hela planen för kraftsystemet sköts dock i sank när de rödgröna till varje pris skulle stänga kärnkraftverk. Totalt sex av tolv fullt fungerande, klimatsmarta reaktorer stängde man ned. Varannan försvann. Samtidigt stoppade man Vattenfalls planer på att bygga två nya reaktorer vid Ringhals som annars hade varit färdiga att tas i drift just nu, när de hade behövts som bäst.

Ingenjörerna som byggt hela systemet varnade dem för konsekvenserna på 90-talet, på 2000-talet, på 2010-talet och på 2020-talet. Tyvärr var det ingen kritik som den tidigare regeringen ville ta till sig. Sveriges brist i överföringskapacitet är egentligen en brist i planerbar kraftproduktion, alltså baskraft. Nu står vi här med ett obalanserat kraftsystem där vi snabbt måste bygga ny planerbar kraftproduktion och överföringskapacitet, dels för att kompensera för den tidigare ogenomtänkta politiken, dels för att säkra elförsörjningen för framtiden.

Fru talman! Det är här vi ser den stora skillnaden mellan regeringar. I stället för att straffbeskatta kraftvärmen välkomnar vi den. Vi tog bort straffskatterna det första vi gjorde och ger nu denna viktiga lokala elproducent investeringsstöd för att stärka den ytterligare. Kraftvärmen är ett av få kraftslag med potentialen att kunna tillföra planerbar elproduktion där det behövs. Regeringen har även räddat Öresundsverket i Malmö från att säljas och skeppas till Asien, och det står nu sedan någon månad redo att leverera 450 megawatt till Skåne. Även Öresundsverket var ju ett offer för den tidigare regeringens önskan att avveckla all planerbar elproduktion i Sverige i allmänhet och i Skåne i synnerhet.

En annan viktig del i den lokala kraftförsörjningen är den småskaliga vattenkraften. Dessa små verk står tillsammans för 1 000 megawatt planerbar produktion, främst i södra Sverige där de behövs som bäst. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick tidigare fram med en aggressiv politik som innebar att dessa verk och dammar skulle avvecklas. Sjöar skulle torrläggas, hundraåriga ekosystem utplånas, kulturminnen förstöras och planerbar elproduktion avslutas. Dessutom tänkte de skicka räkningen till privatpersoner, markägare och bönder. I dag har vi i stället en regering som arbetar med att förhindra denna galenskap.

Tidigare sågs vattenkraften som en fiende som skulle rivas. Denna regering ser den som en viktig grund som ska vara kvar. Framför allt ämnar regeringen täppa till det stora produktionshål som finns i södra Sverige med kärnkraft – den enda beprövade kraftkälla som kan leverera ren fossilfri el till flera generationer av svenskar.

Medan det tidigare tog, närmast bisarra, 14 år att bygga en högspänningsledning förväntas det nu ta 8 ½ år. Det är naturligtvis fortfarande en lång tid, men det är innan de senaste beslutade förslagen fått effekt. Nyligen fattade regeringen beslut om att luftledning ska användas vid anläggning av nya högspänningsledningar. Det är en ärlig prioritering; för stora högspänningsledningar är luftledning det enda rimliga alternativet ur ett samhällsperspektiv.

Att gräva ned ledningar skulle uppskattas av många markägare och andra som påverkas. Men ska vi ta oss framåt måste vi våga fatta beslut. Ingen är beredd att betala för nedgrävda ledningar. Denna regering vågar fatta det beslut som egentligen alla vet är ofrånkomligt. Med detta kommer vi nu att spara både tid och pengar.

En av de viktigaste förändringarna som har skett i energipolitiken är att denna regering ser kraftsystemet som en helhet. Energin måste vara billig och den måste vara riklig och flödande. Det är en förutsättning för svenskt välstånd. Det finns nämligen inga rika lågenergiländer. Energikostnaden består inte enbart av elen, utan lika viktiga är kostnaderna för stödtjänster och framför allt elnät.

Tidösamarbetet fokuserar på att bygga ett kraftsystem där den samlade kostnaden är låg och där det är näringslivets behov som sätter kraven. För att det ska fungera måste det finnas planerbar kraftproduktion på strategiska platser i landet.

Lägger vi ett enskilt fokus på att enbart bygga så många terawattimmar väderkraft som möjligt kommer det att krävas att elnät dras kors och tvärs över hela landet. Samtidigt kommer vår viktiga basindustri att tvingas till flexibilitet, det vill säga att lägga enorma summor på att anpassa sig till kraftslag som bara levererar el när man känner för det – alltså när vinden blåser och solen skiner. Det är en flexibilitet som inte är möjlig och som omöjliggör Sveriges framtid som industrination. Med höga elnätskostnader, forcerade till att anpassa produktionen efter kraftslagen, kommer vår industri att försvinna.

Fru talman! Medan partierna i Tidösamarbetet satsar på energiplanering och ser kraftsystemet som en helhet lägger oppositionen fram lösryckta förslag utan sammanhang eller plan. Mot Tidöpartierna står en spretig opposition som pendlar mellan tysk energipolitik och ingen politik alls.

Jag hade egentligen tänkt räkna upp alla motsättningar, men jag kommer inte att göra det eftersom det kommer andra debatter där vi kan diskutera dem. Låt mig ändå konstatera att det inte finns en enda energipolitisk fråga där den rödgröna oppositionen är överens. Det är inte bara så att man har olika inriktningar, utan man har ofta helt motsatta inriktningar som är helt oförenliga.

Vem är det som kör egentligen? Mitt i denna rödgröna röra står Socialdemokraterna, som också ska hålla ihop den splittrade oppositionen. Problemet är att de själva inte vet vad de vill med energipolitiken, men jag hoppas att åtminstone Socialdemokraterna, i synnerhet i dessa osäkra omvärldstider, ska sätta Sverige och svensk industri före parti. Med socialdemokratiska ledamöter som Monica Haider, Mattias Jonsson och andra hoppas jag att det ska vara möjligt. De är företrädare för ett parti som tror på svensk industri, och dessutom representerar de starka industriregioner i Sverige.

Fru talman! Att lägga fram enskilda ideologiska experimentförslag skapar inte ett fungerande energisystem som kan bygga Sverige starkt. Kraftsystemet måste bygga på tekniska faktum och beprövad välfungerande teknik. Vi moderater fokuserar på ett till helheten fungerande system. Vi vill se strategiskt utplacerade produktionsanläggningar som passar in i vårt befintliga kraftsystem. Det kommer att göra att den totala kostnaden blir lägre.

Välj det säkra för Sveriges skull och bygg ett kraftsystem som gör det möjligt för hushållen och företagen att använda energi när de vill, där de vill och framför allt till konkurrenskraftiga priser.

(Applåder)