Herr talman! Med anledning av det vi ska rösta om i dag tänkte jag inleda med en kort berättelse som jag fick skickad till mig i går.

”Preskriptionstiden gav både mig en möjlighet att börja om, och Migrationsverket en chans att fatta rätt beslut och förstå min berättelse. Den räddade mig från att fastna i limbo, från att leva för länge i rädsla och utan en framtid. Den var långt ifrån en rättvis lösning, att leva i fyra år utan rättigheter, alltid med rädslan att bli tagen, var en påfrestande kamp. Men för mig blev den ändå skillnaden mellan att få en ny chans och att för alltid försvinna ur systemet.

Men innan jag hann få den chansen blev min värsta rädsla verklighet. Utanför stadsbiblioteket, mitt på dagen, kom civilpolisen. Dom grep mig och förde mig till förvaret, för att jag levde så kallad ’illegalt’ i Sverige, och bar på ett bristfälligt utvisningsbeslut.

Där inne, bakom stängda dörrar och fönster, var jag inte en människa, bara ett ärende som väntade på att avskrivas. Tid existerade inte. Dagarna var en dimma av kontroller, vakter och låsta dörrar. Varje andetag var ett tillfälligt uppehållstillstånd, en paus innan allt skulle ta slut. Den osäkerheten brände i bröstet. Ingen sa vad som skulle hända. Skulle dom föra mig till flygplatsen imorgon? Nästa vecka? Och vad väntade mig i Afghanistan? Skulle talibanerna hänga mig till döds på ett öppet torg?

Men så fanns preskriptionstiden, en bristfällig, långsam, orättvis väg, men den enda som fanns. Den gjorde att jag till slut kunde få mitt fall omprövat. Utan den hade jag kanske aldrig suttit här idag.

Nu vill regeringen ta bort preskriptionstiden, den enda möjligheten, den enda gnistan av hopp i en mardröm som redan är någons vardag. De vill att fler ska tvingas leva i rädsla och ovisshet, som jag och många andra gjort, men utan ett slut, utan en chans att komma vidare.

Imorgon röstar riksdagen om förslaget. Om det går igenom, kommer många att fastna i en evig limbo. De kan inte lämna Sverige, men de får inte heller en chans att stanna. Det här är inte bara ett politiskt beslut – det är att släcka hoppet för människor som inte har någonstans att vända sig.

Ingen människa ska tvingas leva ett liv som inte får finnas. Ingen ska behöva gömma sig, andas i skuggorna, räkna åren i hopp om att en dag bli sedd. Men om riksdagen röstar igenom förslaget imorgon, kommer det vara just det de dömer människor på flykt till – en existens utan framtid, utan rättigheter, utan hopp.”

Herr talman! Jag ska återkomma till preskriptionstiden, som vi ska rösta om i dag, men jag tycker att den här berättelsen sätter fingret på väldigt mycket. Framför allt att människor på flykt behöver skydd och trygghet. Jag skulle vilja se en mer rättvis och mänsklig migrationspolitik där vi håller asylrätten högt. Jag vill att det ska vara möjligt att söka skydd i Sverige från krig och förtryck och att den asylsökande ska få sina skyddsskäl prövade i en rättssäker och noggrann process.

Den som får skydd ska också få goda förutsättningar, rättigheter och möjligheter att inkluderas i samhället. Den politiken inkluderar bland annat permanenta uppehållstillstånd, en stark rätt att få leva med sin familj och att man får återförenas med sina barn här. Det är en ordning som skapar trygghet inför framtiden, och det underlättar för människor att komma in i samhället.

I stället för att ge skydd och trygghet och se till att människor kommer in i samhället har vi dock en regering i dag som aktivt fokuserar på att urholka asylrätten och avskräcka människor från att söka sig hit. Regeringen försämrar och förstör integrationen i Sverige. Detta konstanta fokus på att avskräcka och förvärra situationen för människor på flykt har lett till en svåröverskådlig och försämrad migrationslagstiftning och därmed en försämrad rättssäkerhet.

Den aktuella lagstiftning vi ska rösta om i dag innehåller flera förslag som är en fortsättning i samma riktning, det vill säga en fortsättning på regeringens inhumana och rättsosäkra migrationspolitik. Det vi ska rösta om i dag handlar bland annat om den tid ett utvisningsbeslut ska vara giltigt. I dag är ett utvisningsbeslut giltigt i fyra år. Därefter upphör beslutet att gälla, och det är möjligt att söka asyl på nytt.

Det är en otroligt viktig ordning att man ska kunna söka asyl på nytt. Detta regelverk infördes i syfte att skydda människor från att under lång tid behöva leva under hot om utvisning på grund av beslut som inte kan verkställas. De har alltså oftast inte gjort något fel, utan det handlar om omständigheter utanför deras kontroll. Det måste då finnas något slags säkerhetsventil. Det är åtminstone ett litet skydd för att undvika att människor – särskilt barn – lever i papperslöshet och ovisshet, även om det är alldeles för lång tid.

Nu vill regeringspartierna, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och till viss del Centerpartiet att giltighetstiden för ett utvisningsbeslut ska förlängas till fem år och att utvisningsbeslutet ska gälla så länge den skyddssökande är kvar i Sverige.

Herr talman! Att göra det omöjligt att söka asyl på nytt efter ett avslag utan att först lämna landet innebär att ett utvisningsbeslut aldrig kan avskrivas för de personer som inte kan lämna Sverige. I praktiken kommer det förslag som vi lagstiftar om i dag att innebära att utvisningsbeslut för väldigt många människor aldrig kommer att avskrivas. Detta skulle medföra svåra humanitära konsekvenser, särskilt för barn.

Vi röstar i dag om att göra människor permanent papperslösa. Särskilt barn kommer att drabbas. De kommer att förlora möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter om detta preskriberas, eftersom det inte går att söka det igen. Det är den enda möjligheten för barn som vuxit upp i Sverige att kunna få stanna efter lång tid här. Den lilla möjligheten tas nu bort från dem. De får inte stanna, men de kan inte heller lämna. De tvingas in i rättslöst limbo, och barn i den situationen kommer att leva under fruktansvärda förhållanden.

Jag tycker, herr talman, att vi har ett ansvar för människor som redan befinner sig här och som har hamnat i kläm på grund av populistiska flyktingpolitiska omsvängningar genom åren. Jag tycker att vi verkligen borde ta det ansvaret, men det gör inte den här regeringen. Det här är ett rättsvidrigt och inhumant förslag, som inte bara kommer att driva redan utsatta människor längre bort från samhället utan också kommer att leda till att fler utnyttjas på arbetsmarknaden och genom det till exploatering och människohandel.

Frågan är också vart människor ska ta vägen. Vad ska de göra? Det här förslaget kommer endast att leda till att fler lämnas papperslösa i Sverige. Detta är en politik som ökar utsattheten och arbetslivskriminaliteten och som gör att barn far fruktansvärt illa. Vi har ju prövat den här vägen. Vi har prövat repression mot just den här målgruppen, och det har aldrig funkat.

Först lagstiftade ni om att vi ska ta ifrån dem deras försörjning. Sedan lagstiftade ni om att vi ska ta ifrån dem deras boende, och sedan om att de inte ska få studera mer. Efter det ville ni ha ett angiverisamhälle: att vårdpersonal ska ange dem och att lärare ska ange barn på skolan.

Vad är nästa steg i alla dessa angrepp? Var går gränsen? När är ni nöjda? Alla dessa angrepp – för vad? Det är redan fruktansvärt och väldigt illa både för de människor som direkt drabbas och för samhället i övrigt.

Ni tror att fler kommer att återvända, men att återvända är för många en återvändsgränd. Den här politiken fungerar inte, och den har inte heller fungerat. Den enkla anledningen är att många människor inte kan återvända och att det för andra är förenat med döden att återvända. Eller är det så att Moderaterna eller kanske Sverigedemokraterna vill teckna återvändandeavtal med talibanerna? Vill ni det? Har ni hittat en stat för de statslösa, eller vill ni bryta mot internationella konventioner?

Oavsett, herr talman, är det så att många som får avslag på sin ansökan inte kan återvända. Varför människor hamnar i situationer där de inte kan utvisas varierar, och om det hade funnits något slags eftertanke, kunskap eller förståelse hos regeringen hade vi på ett seriöst sätt kunnat se till att minska skuggsamhället i stället för att fördjupa och förvärra det.

Regeringens egen utredare för det här förslaget framhåller själv en rad faktorer, utanför både individens och den verkställande myndighetens kontroll, som påverkar möjligheten att utvisa asylsökande. Det kan vara allt från mottagarländernas vilja att ta emot sina medborgare, frånvaro av så kallat återtagandeavtal, utbredning av nya väpnade konflikter och natur- och miljökatastrofer till större sjukdomsutbrott.

Lägg då till exempelvis statslösa som inte kan utvisas, de som saknar mottagarland och inresetillstånd, de som är från en stat som är ovillig att låta medborgare återvända eller de vars medborgarskap dragits tillbaka och så vidare. Det kan också strida mot internationella konventioner vi har skrivit under eller helt enkelt vara alldeles för farligt.

Alla dessa faktorer kommer fortsättningsvis att avgöra möjligheterna att verkställa utvisningen, oavsett om regeringens förslag går igenom eller inte. Skillnaden är att människor i stället blir permanent papperslösa och då blir chanslösa i det här systemet.

I stället för att hantera detta faktum genom att föreslå möjligheter till uppehållstillstånd för dessa människor har denna regering och den förra regeringen endast kommit med flera förslag på hur återvändandet ska öka genom hårdare tag och svårare levnadsvillkor för gruppen.

Det har inte fungerat. Trots det föreslår regeringen att den politiken ska fortsätta och förstärkas med försämrade levnadsvillkor och inskränkta rättigheter såväl för asylsökande som för dem som får avslag, samt med försämrade möjligheter att få uppehållstillstånd för dem som söker skydd här. Den uppenbara konsekvensen av en sådan politik är en större grupp papperslösa som lever under ännu svårare villkor utan möjligheter att påverka sin egen situation. Skuggsamhället fördjupas och förvärras. Denna politik har som sagt prövats i flera steg, och det enda den har lett till är ökad utsatthet.

Detta påpekas och bekräftas av många remissinstanser. Det finns gedigen forskning, kunskap och erfarenheter och flera studier som visar att människor inte lämnar landet bara för att man förvärrar livet för dem här. Exempelvis visas i Röda Korsets rapport Avslag på asylansökan 2023 – Upplevelser av att leva som asylsökande i Sverige att ingen av de personer som intervjuats har uppfattat ett återvändande till hemlandet som ett möjligt alternativ, trots utsatthet och svåra levnadsvillkor i Sverige – ingen! Denna bild bekräftas av flera remissinstanser och Advokatsamfundet liksom av andra studier.

Herr talman! Regeringens förslag om att ett utvisningsbeslut som ska gälla den asylsökande så länge denna är kvar i Sverige och därefter i fem år bygger på den idé som vi fick höra om här tidigare: I migrationspolitiken ska ett ja vara ett ja och ett nej vara ett nej. Det har blivit lite av regeringens mantra. Det låter naturligtvis begripligt, men det är inte så enkelt. Verkligheten ser inte ut så.

Jag har precis beskrivit anledningar till att asylsökande inte kan återvända. Dessutom omprövas asylansökningar så att ett nej kan bli ett ja. Så var det för alla de afghanska flickor och kvinnor som fick utvisningsbeslut men som över en natt fick stanna. Sådan är verkligheten. Omständigheterna ändras. Verkligheten är någonting annat än retoriken. De asylsökandes verklighet har politiker i denna kammare antingen en bristande förståelse för, eller så vill de helt enkelt inte veta av den.

Tidigare i debatten fick vi höra att en amnesti skulle undergräva systemet. Men så är det inte. Inget system har undergrävts av att flickor och kvinnor från Afghanistan har fått amnesti. Ett avslag på en asylansökan innebär ju inte nödvändigtvis att den asylsökande inte har ett skyddsbehov utan bara att denna inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolikt just vid prövningstillfället.

Regeringen skriver i sitt förslag att ett problem med att söka asyl igen efter fyra år är att det kan leda till falska förhoppningar hos den enskilde om att uppehållstillstånd kan komma att beviljas längre fram. Det finns en del studier kring det. Men det har också visat sig att 21–29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter fyraårsperioden beviljas ett sådant. Med tiden och på grund av omständigheterna blev deras nej ett ja.

Än viktigare är att asylbeslut måste fattas på rättssäkra grunder. Om regeringen vill ha ett legitimt återvändandesystem måste det bygga på ett legitimt asylsystem. Den legitimiteten ligger i rättssäkerheten hos asylbesluten, och alltför många är inte rättssäkra. Det visar inte minst alla rapporter om rättsosäkerheten i asylbesluten.

Nyligen kom till exempel Statskontoret fram till att det finns stora rättssäkerhetsbrister i Migrationsverkets handläggning. Samtidigt tillåter man att juridiska beslut som inte ens går att genomföra fattas. Det är ett problem att man fortsätter att fatta beslut om utvisning till länder som det inte ens går att utvisa till.

Sammantaget riskerar detta att underminera rättssäkerheten i asylprocessen ännu mer. Det är ju inte så att alla asylbeslut fattas på rättssäkra grunder, och uppenbarligen kan inte alla beslut verkställas. Advokater och människorättsorganisationer har återkommande lyft fram dessa brister, men regeringen gör ingenting. De enda som drabbas av detta är de asylsökande, som pressas ut i papperslöshet och utsatthet.

Herr talman! Med regeringens politik kommer människor som är i behov av skydd inte längre att kunna få det i samma utsträckning eftersom man bara får en chans i den process som beskrivs som ett lotteri eller som att ta sig igenom ett nålsöga. Människor kommer i stor utsträckning att stanna kvar i Sverige trots att de inte får det.

Innan jag avslutar, herr talman, vill jag också säga några ord om att regeringen avskaffar systemet med spårbyte. Vänsterpartiet motsätter sig också det, vilket framgår i flera yrkanden. Här yrkar jag dock bifall till reservation 2.

Vi är kritiska till den utveckling som har skett under senare år och som har inneburit försämrade möjligheter för asylsökande att arbeta. Dessa försämringar innebär också sämre möjligheter att komma in i samhället och bidra till det. Förslaget om att avskaffa möjligheten till spårbyte går i samma riktning. Det är dessutom helt oskäligt att personer som har etablerats på arbetsmarknaden behöver lämna landet och sin anställning och ansöka om uppehållstillstånd utifrån.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag rikta ett stort och ett särskilt tack till alla dem som fortsätter att arbeta för papperslösa och deras rättigheter, som vårdar, som ger direktstöd och rådgivning och som finns till hands när någons barn behöver trygghet och omtanke. Vi ser er. Ni har politiker på er sida.

(Applåder)