Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan, som egentligen handlar om hur vi ser att människor kommer vidare i livet. Den handlar om hur man från årskurs 9 tar sig vidare genom gymnasiet och upp till antingen ett yrkesliv eller fortsatta studier.

När vi pratar med branscher, företagare och fackförbund ser vi att den kompetens som behövs på arbetsmarknaden är sådan kompetens som en gymnasieutbildning ger. Att sänka kraven ser vi dock inte som vägen framåt.

När jag säger att en tvåårig yrkesskola, så som den ser ut nu, är en återvändsgränd handlar det om hur man konstruerar den tvååriga yrkesskolan. Man skapar till exempel kurspaket eller kurser i detta system, som uttryckligen enligt utredningen inte får ge möjlighet till fortsatta studier på exempelvis en 50poängskurs inom det jag tror kallas samhälle och arbetslivskunskap eller liknande. Jag vet inte det exakta namnet.

Det är principen om att yrkesskolan inte ska vara påbyggbar som gör att den blir en återvändsgränd för framtiden. I mitt anförande var jag inne på att man – även om man kanske inte klarar det i den takt vi ser – kanske i stället kan läsa yrkespaket som är påbyggbara. Då ger vi människor möjligheten att gå de två, tre eller till och med fyra år som ett gymnasieprogram kan innebära redan i dag. Det blir en möjlighet att fortsätta utbilda sig. Då är inte en obligatorisk gymnasieskola med förlängd skolplikt till 18 år ett problem utan i stället en lösning för att se till att människor gör sig anställbara. Det ger också möjlighet till framtida livsval där man inte begränsar sig till att hamna i olika spår utan där man faktiskt öppnar dörrar genom utbildning och inte stänger dem.