Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Anledningen till att jag initierade denna debatt, som är oerhört viktig, var att Sveriges Television i en granskning före jul avslöjade att rättsväsendets myndigheter i stor utsträckning läcker skyddade personers – mest kvinnors – identitet vid utlämning av handlingar i beslutade ärenden. Ett sådant här sjabbel av myndigheter är oansvarigt, låt mig säga det. Det är förkastligt, och det är rentav livsfarligt för våldsutsatta kvinnor.

Jag ställde mig frågan vad myndigheterna gör, och vad regeringens plan är, för att detta inte ska ske igen. Hur ska dessa kvinnor få sitt normala liv tillbaka?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att åklagare, polis eller domstol röjer våldsutsatta kvinnors namn, identitet eller adress är någonting som helt enkelt inte får ske. Det handlar om kvinnors liv och om barns mammor.

Tjänstepersoner gör sitt jobb, och man kan göra ett misstag. Men för den utsatta kan det i detta fall få enorma konsekvenser. Det kan faktiskt rent av leda till döden och till att barn mister sin mamma. Vi kan alla göra misstag, självklart är det så, men då måste det ju finnas ett system i våra myndigheter som säkrar upp att detta rättas till. Det kan handla om ett it-system som varnar, att flera personer kontrollerar innan ett beslut expedieras eller vad som helst. Det borde gå. Det måste gå.

Att Åklagarmyndigheten i detta sammanhang säger att de inte kan rå på den mänskliga faktorn – och inget mer än det – är rent av stötande. Larmklockan borde ha gått för länge sedan. Jag häpnar när Domstolsverket säger att dessa misstag ska bli så få som möjligt. Är inte målsättningen att inga misstag ska ske? Är det okej att några personer röjs och därmed riskera kvinnors liv? Är det verkligen så?

Att använda ett sådant språkbruk, ett sådant momentum, är farligt. Det leder till att man kanske tycker att det är okej.

När den utsatta kvinnan får sitt namn röjt av polisen och måste flytta igen är det ju inte bara så att hon måste börja ett nytt liv. Hon måste också skaffa nya kläder, ny lägenhet, nya möbler, försäkringar, abonnemang och så vidare. Då inställer sig frågan om hon får ersättning för detta, för det är ju något som staten har orsakat. Svaret är nej, det får hon inte. Hon får inte en krona. Man får söka stöd från kommunen, från socialtjänsten, vilket ju är näst intill ett hån. Det borde utgå ersättning automatiskt, utan att kvinnan ska behöva ansöka. Det borde betraktas som ett skadestånd.

Att myndigheter avslöjar skyddade identiteter är dessutom en flerfaldig bestraffning av kvinnan. Hon får inte bara leva med att den hon älskat misshandlar henne – rättssystemet kanske inte lyckas fängsla eller straffa gärningspersonen – utan hon straffas dessutom genom att staten utsätter henne för ytterligare fara.

Det är inte första gången det avslöjas att myndigheter röjer identiteter. Det har visat sig tidigare genom arbete och kartläggning från bland annat Skatteverket. Det som nu har hänt är att Sveriges Television konstaterat 44 fall de senaste fyra åren där en utsatt persons identitet avslöjats av polis, domstol eller åklagare. Jag frågar igen om regeringen tycker att detta är i sin ordning.

Jag borde inte jämföra våld med våld, men jag kan inte låta bli. Hade regeringen nöjt sig med de åtgärder som nu är vidtagna om det hade handlat om 44 personer som hade lämnat kriminella gäng och som hade skyddad identitet via till exempel ett exitprogram för att i stället medverka till att knäcka gängen?