STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för engagemanget för barn i utsatthet, men jag känner mig dessvärre inte lugnare när det kommer till sjösättandet av handlingsplanen mot våld mot barn. Det är oroväckande att arbetet verkar gå rätt långsamt när regeringen inom andra områden har visat att man kan agera mycket snabbt.

Det finns ett fenomen som jag både har bevittnat i min yrkesroll, sett som förälder och fått rapporter om från professionen. Det brukar lite slarvigt sägas att man redan på förskolan kan se vilka barn som kommer att få det tufft i livet. Det är inte så konstigt, eftersom de riskfaktorer som jag lyfte upp i mitt förra inlägg ofta följer med från det att barnen är mycket små.

Ofta lyfts oro över omsorgen om barnen upp på olika vis men utan att barnen får riktig hjälp. Åren går, och de barn som man från början larmat om börjar sakta men säkert ge uttryck för hur de mår. De kanske blir stökigare, visar att de mår sämre, är ledsna eller beter sig utåtagerande på annat sätt, fortfarande utan att någon riktigt agerar.

Sedan händer något. Barnen kommer in i tonåren, och deras mående blir därefter. Från att vuxenvärlden har kunnat följa att barnet levt i utsatthet riktas nu blicken mot den unges egna beteende. Barnen har egentligen vädjat om hjälp från det att de var små, men i tonårens tuffa år utvecklas de till att reagera med ilska och besvikelse. Då plötsligt händer det grejer. Då ska det tas i med hårdhandskarna, insatser ska göras och skolan, socialtjänsten och rättsväsendet ska ta i med kraft. Jag har sett många gånger hur de större barnen har fått ta på sig skulden för att vuxenvärlden inte har räckt till.

Det som verkligen oroar mig är att jag tycker att regeringen agerar lite likadant. De senaste åren har de repressiva åtgärderna stått som spön i backen. Utredningar har tillsatts, lagar har införts och inte minst har tonläget varit riktigt högt – allt för att sätta stopp för unga i kriminalitet. Men när det gäller tiden innan kriminaliteten är ett faktum är tempot och tonläget betydligt lägre. Att det har gått två år sedan strategin mot våld mot barn presenterades utan att vi fått se någon verkstad talar sitt eget tydliga språk.

Vi kan i utredningsbetänkandets inledande kapitel läsa att samhällets förmåga att tillgodose barns rätt till skydd, rehabilitering och återanpassning brister i många fall, ofta med allvarliga konsekvenser för det drabbade barnet. Våld utgör således ett utbrett samhällsproblem som hotar barns rätt till hälsa, liv och utveckling. Om vi inte ser till att vårt skyddsnät räcker till för barnen när de är små, hur ska vi då kunna förebygga att barn som utsätts för våld i dag blir förövare i morgon?

Jag och Camilla Waltersson Grönvall delar verkligen engagemanget för barn i utsatthet. Vi är också båda väl medvetna om de enorma brister som finns inom barn- och ungdomsvården. Flera delar av det arbete som regeringen gör och som redovisades i svaret har vi varit pådrivande för och tycker är mycket bra.

Det jag saknar är helhetsgreppet. Vi vet båda två att den nya socialtjänstlagen och arbetet med att reformera ungdomsvården inte kommer att lösa alla problem i en handvändning. Det är just därför den här strategin är så viktig, så hur kommer det sig att den inte verkar lämna Regeringskansliet?