Fru talman! Tack till ministern för svaret på frågan om ungdomskriminalitetsnämnder och om SD-regeringen är villig att pröva också detta förslag precis på det sätt som framställs i Tidöavtalet, ett svar som vi precis har hört och fått ta del av sedan några timmar. Det är ett intressant svar.

Låt mig börja i den delen som handlar om vilka slutsatser vi kan dra av det danska systemet. Som vi hörde angående vad ministern har tagit del av har den danska ordningen inte visat tillräckliga resultat.

För den som följer svensk politik och för mig som ledamot i justitieutskottet är blickarna ofta riktade just mot Danmark. I den debatten kan det inte ha undgått någon att just den del av den danska kriminalpolitiken som handlar om exempelvis visitationszonerna, en lag som nu firar ett år här i Sverige som säkerhetszoner, saknade just empiri och erfarenhet. Det fanns väldigt svaga bevis för att just den lagstiftningen skulle vara en avgörande och viktig del för att knäcka den grova organiserade brottsligheten i Sverige. Ändå infördes just denna lag här av Sveriges riksdag, trots att det saknades tillräckliga resultat att hämta hem till Sverige.

Många kriminologer och debattörer, danska som svenska, pekar på att den danska kriminalpolitiken bygger på två ben. Det ena är att gå hårt åt gängbrottslighet med dubbla straff för gängkriminella, fler verktyg för polisen än vad vi har sett här i Sverige och längre straff för dem som begår grova brott.

Den andra delen handlar om att kraftfullt bryta rekryteringen till gängen, fru talman. Det handlar om fria fritidsklubbsverksamheter, det vill säga inga barn och unga ska ens riskera att hamna i situationer där gängen står och lockar med billiga löften om kläder, korta hugg eller vad det nu kan vara. I Danmark har man insett att det som håller barn och unga borta från kriminalitet är starka föräldrar, trygga bostadsområden, en skola som fungerar och inte minst en fritidsverksamhet som alla barn och unga har möjlighet att delta i. Det krävs alltså både och.

I den delen kan man undra varför regeringen inte väljer att dra slutsatsen att det är just dessa verksamheter som man ska främja och skydda i Sverige. Under de senaste åren ser vi ju en underfinansiering av statens bidrag till kommuner, något som i sin tur ger underskott i kommunerna och färre anställda i våra skolor. Det är tufft för socialsekreterare och tufft i den förebyggande verksamheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därmed står den svenska rekryteringskranen vidöppen. Polisen säger att ungefär 1 700 barn och unga under 18 år finns i de kriminella nätverken, och Utredningen om ungdomskriminalitetsnämnder menar att det krävs mer insatser för att tidigare komma åt dem som riskerar att hamna i ungdomskriminalitet.

Jag undrar när regeringen kommer att ta alla larmsignaler på allvar. När är det dags att stänga rekryteringskranen på riktigt? Varför är inte just ungdomskriminalitetsnämnder ett förslag som man kan tänka sig att gå vidare med?

Jag upprepar min fråga: Har regeringen avfärdat förslaget helt, eller kommer man att gå vidare även i den här delen?