Herr talman! Jag vill än en gång tacka för svaret jag fått från ministern här i dag.

Jag tänker att det primärt handlar om en djuretisk fråga. Jag är djurvän. Jag tycker inte om att se påkört vilt respektlöst lämnas kvar att förruttna längs vägkanten – eller i det här fallet tamboskap. Jag tycker inte att det är speciellt trevligt.

Som ministern säkert känner till är det också så att det i norra Sverige finns en intressekonflikt mellan samebyar, turismnäring och en lång rad andra näringar. Det finns intressekonflikter, och det finns slitningar. Jag tänker mig att det här är en sådan sak som bidrar till både fördomar och oförståelse mellan vanligt folk och samebyarna. Det måste ju också finnas ett intresse från samebyarna att komma åt det här. Om det inte gör det borde det åtminstone ligga i det politiska intresset att adressera detta problem.

Jag vet inte om det behövs både piska och morot eller om det bara behövs piska eller bara morot. Jag efterlyser dock någon form av lösning på den här problematiken, och jag tror inte att den är alldeles enkel och glasklar. Hade den varit det hade jag kanske presenterat ett förslag för ministern här i dag. Jag tycker att det här är något ministern bör ta med sig, och när det gäller infrastrukturen bör han kanske ta det med sina kollegor i berört departement. Det här är ju nämligen något som även rör våra järnvägar.

Med det sagt noterar jag att det i stort sett finns en samsyn, och jag tackar för dagens debatt i denna fråga. Vi får väl se om ministern tycker att vi ska ha piska och/eller morot för att komma åt problematiken med döda renar längs våra vägar i norr.