Fru talman! Jag får börja med att tacka utrikesministern för denna första debatt. Frågan om det systematiska och institutionaliserade förtryck som inte minst kvinnor och barn utsätts för i Afghanistan och i Iran kommer vi att ha anledning att återkomma till. Vi kommer att få återkomma till frågan om könsapartheid och också allmänt till hur vi kan stötta kvinnorna i Afghanistan och i Iran.

Som utrikesministern är väl medveten om finns det också ett tillkännagivande från den här riksdagen om att terrorlista det islamiska revolutionsgardet i Iran. Det är definitivt någonting som vi kommer att få återkomma till.

Fru talman! När den socialdemokratiskt ledda regeringen vid regeringsskiftet 2014 inrättade en feministisk utrikespolitik startades en rörelse bland världens regeringar och utrikesministrar. Efter detta kom ett stort antal länder att följa i Sveriges spår. Detta har skapat ett nätverk av utrikesministrar runt om i världen där man just arbetar för feministisk utrikespolitik. Det är ett nätverk där man kan driva frågor framåt när det gäller just kvinnors rättigheter - ett nätverk som Sverige tyvärr numera inte ingår i, då vi ju har lämnat den feministiska utrikespolitiken bakom oss, vilket vi socialdemokrater beklagar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan konstatera att just frågan om könsapartheid och möjligheterna att driva detta som en del av konventionen är något som Sverige skulle ha kunnat använda ett sådant nätverk till. Jag kan alltså bara än en gång beklaga att Sverige har valt att lämna den feministiska utrikespolitiken. Man har valt att inte längre vara en del av den familjen och därmed också avsagt sig en möjlighet att tillsammans med andra länder med en gemensam stark röst bedriva en stark utrikespolitik för kvinnors rättigheter.

(Applåder)