Herr talman! Jag tackar ledamoten för tillfället att diskutera de här frågorna.

Precis som ledamoten anför ger jag inte ett nytt svar på frågan när man kan förvänta sig ett besked i den här frågan. Jag är övertygad om att ledamoten är mycket väl medveten om att man som statsråd inte kan föregripa ett beslut i ett ärende. Man kan inte som minister själv gå ut och uttala sig om utfallet i ett visst ärende innan det är beslutat, och man kan inte heller säga när ett sådant beslut kommer att fattas. Det är intressant att ledamoten ställer frågan på det sättet om hon nu är medveten om vilka villkor som gäller för regeringen och för hur regeringen uttalar sig.

Herr talman! Ledamoten påpekar att utgångspunkten för hanteringen av sådana här ärenden är att den ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts. Det relevanta här är att det av dessa tre olika faktorer inte finns en som är viktigare än de andra. Det finns inte en faktor som är mer relevant än de andra att ta hänsyn till när man handlägger ett ärende. Handläggningen ska ske skyndsamt, effektivt och utan att rättssäkerheten eftersätts, och om rättssäkerheten eftersätts som en konsekvens av att man hanterar ärendet mer skyndsamt har man helt enkelt inte uppfyllt de villkor som råder för ett sådant här överklagande och hur det ska hanteras.

Sedan undrar ledamoten, herr talman, hur det kommer sig att jag, trots att det är regeringen som fattar beslutet, inte kan föregripa beslutet genom att uttala mig. Svaret är helt enkelt att det inte fungerar som så att jag som enskilt statsråd sitter och låtsas agera jurist och bedömer alla de olika intresseavvägningar som finns i enskilda ärenden. Så som saker och ting fungerar i svenska statens hantering av överklaganden är det i stället Regeringskansliet som samlat med de berörda experterna – det kan man kalla dem, även om tjänstemän är den korrekta termen – hanterar de olika avvägningar som görs i olika ärenden.

Ledamoten lyfter också i sin interpellation att andra ärenden som har kommit in senare har hanterats snabbare. Då är det relevant att påpeka att det vid överprövningar av beslut som rör naturreservat finns en mängd olika frågeställningar. De här frågeställningarna skiljer sig åt beroende på vilken typ av överklagande det är och vilka typer av förhållanden som råder för naturreservatet i fråga, och i dessa exempel skiljer de sig åt.

Jag tror att det är någonting som möjligen ledamoten vet om men som kanske gemene man inte känner till, det vill säga hur sådana här förhållanden kan vikta olika beslut. Även om man tar besluten i tur och ordning är det helt enkelt så att vissa beslut kan hanteras rättssäkert, effektivt och därmed skyndsamt eftersom det inte finns lika stora avvägningar att göra.

Det man gör är att hantera olika intresseavvägningar och frågeställningar som handlar om att lyckas skydda miljön på olika sätt men också om att väga nyttan för miljön mot allmänna intressen och enskilda intressen. Precis som ledamoten lyfter, herr talman, är det oerhört viktigt att vi, när vi skyddar stora ytor av natur, också ser till att ha en stark lokal förankring och en förståelse för det liv som pågår i den biten av natur innan reservatet bildas. Det ska kunna pågå i stor utsträckning så länge det inte påverkar syftet med upprättandet av det enskilda naturreservatet. Det är alltså en avvägning som regeringen, och i grund och botten staten, alltid har att ta ställning till och som är oerhört viktig.