Fru talman! Jag må vara Socialdemokraternas talesperson i idrottsfrågor i dag, men när jag var barn var idrott långt ifrån en självklar del av mitt liv. Jag var den där eleven som medvetet undvek bollen på idrottslektionerna, som alltid kom bland de sista i varje gren och för vilken idrott mest var förknippad med en klump i magen.

I dag förstår jag att min inställning till idrott formades redan i hemmet. Jag växte upp i en familj där idrott inte fanns på kartan – en familj som saknade kunskap, tradition och kanske till och med insikt om att deras barn skulle kunna ha en plats i idrottens gemenskap.

Inte heller kom jag i kontakt med någon idrottsförening som kunde öppna dörren och visa mig glädjen i fysisk aktivitet och idrottande. I vårt bostadsområde saknades dessutom möjligheter till spontanidrott – det fanns inga planer eller ytor som lockade till lek och rörelse. Mina idrottslärare var fantastiska, men kanske såg de det inte som sin roll att göra en idrottare av mig.

På tal om idrottslärare, fru talman, hade jag nyligen förmånen att delta på Idrottsgalan tillsammans med kollegor från utskottet. Det var en fantastisk kväll, men det som berörde mig mest var priset för Årets Peppare och vinnaren Oscar Mikaelsson. Han är idrottslärare på Katarina norra skola, och genom sin unika pedagogik skapar han en miljö där alla barn känner sig inkluderade, där alla barn upplever rörelseglädje och där varje elev hittar sin plats. Oscar Mikaelsson gör en ovärderlig insats för sina elevers hälsa och välmående – och vem vet, kanske inspirerar han en elev som i framtiden blir elitidrottare. Det behövs fler som Oscar Mikaelsson som når ut till barn och unga där de finns.

Fru talman! Fler barn och unga måste få chansen att delta i idrott och idrottande. För det behövs det fler ledare och fler ändamålsenliga anläggningar. Utan dessa grundläggande förutsättningar spelar det ingen roll vilka ekonomiska incitament vi erbjuder – barn och unga som aldrig möter idrotten kommer fortfarande att hamna utanför.

Regeringens förslag om fritidskortet må låta som en lösning på ungas minskande deltagande i idrotten, men i praktiken löser det inte de grundläggande problemen. För barn som redan är aktiva kan fritidskortet innebära ett ekonomiskt stöd. Men för dem som aldrig ens får chansen att prova på idrott, som saknar förebilder och ledare som fångar upp dem eller som bor i områden där anläggningar är fullbokade eller obefintliga gör kortet ingen skillnad.

Det är inte bara vi socialdemokrater som ser problemen. Lagrådet har i sin granskning av lagförslaget pekat på stora brister i utformningen av systemet. Man konstaterar att det i dagsläget är omöjligt att bedöma om de kommande föreskrifterna ens kommer att ligga inom regeringens kompetensområde eller om de över huvud taget kan uppnå det syfte som regeringen säger sig ha med reformen.

Lagrådet efterlyser en tydligare lagtext och en mer precis beskrivning av hur fritidskortet faktiskt ska fungera, för som det ser ut just nu verkar det som att vi i riksdagen ska fatta beslut om något där det saknas en tydlig plan och där det är väldigt oklart vad konsekvenserna blir.

Kritiken stannar inte där. Lagrådet påpekar dessutom att fritidskortet i sig är en missvisande benämning. Det handlar nämligen inte om något kort över huvud taget utan snarare om ett bidragssystem där vårdnadshavare ansöker om stöd för vissa fritidsaktiviteter. Stödet ska sedan betalas ut direkt till godkända utförare, men inget av detta sker genom något kort. Lagrådet anser att begreppet snarast är förvirrande och föreslår att det ska kallas något annat, som ett statligt stöd för barns fritidsaktiviteter.

Fru talman! Att regeringen misslyckas med att adressera de verkliga problemen blir ännu tydligare när vi ser den ekonomiska verkligheten för många familjer.

Strax före jul presenterade Riksidrottsförbundet nya siffror som visar att kostnaderna för barns idrott har nästan fördubblats på 20 år. Det är en skrämmande utveckling. Vi vet redan att många barn rör sig för lite och att fler och fler tvingas hoppa av sina aktiviteter på grund av familjens ekonomi.

Samtidigt för regeringen en ekonomisk politik som slår hårt mot stora grupper som redan kämpar med höga matpriser, elräkningar och hyreskostnader. Höginkomsttagare har kompenserats för inflationen genom skattesänkningar, men för barn i låginkomstfamiljer blir det allt svårare att få livet att gå ihop och ge idrotten en plats. Det är dyrt att vara fattig.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att undra vad regeringen egentligen avser att göra för att fler barn ska ha möjlighet att idrotta. Hur ska regeringen se till att kostnaderna inom idrotten pressas tillbaka i stället för att skjuta över ansvaret på ett fritidskort som varken når dem som behöver det mest eller löser idrottsrörelsens verkliga utmaningar?

Fru talman! Det som verkligen behövs är långsiktiga satsningar på idrottsrörelsen. Det är ideella krafter som bär upp mycket av den verksamhet som finns, men det är i dag svårt att rekrytera och behålla ledare. Föreningar larmar om att de får säga nej till barn på grund av att det helt enkelt inte finns tillräckligt många ledare som kan leda verksamheten.

Samtidigt ser vi hur bristen på idrottsanläggningar skapar flaskhalsar. I många kommuner är köerna långa och tiderna otillräckliga, vilket gör det svårt för nya barn att börja idrotta. I vissa kommuner saknas anläggningar helt, vilket gör det svårt för vissa sporter att ens existera i de kommunerna.

Om vi på riktigt vill att fler barn och unga ska få tillgång till idrottens gemenskap och alla dess positiva effekter måste vi börja i rätt ände. Vi behöver säkerställa att fler barn får möjligheten att upptäcka idrottens kraft, oavsett bakgrund, bostadsort och föräldrarnas engagemang.

Vi socialdemokrater vill därför se fler arvoderade och utbildade ledare i idrottsföreningar. Ambitionen är att utbilda och arvodera 1 000 ungdomar. För det avsätter vi i vår budgetmotion 200 miljoner kronor under 2025. Sammanlagt går vi i vår budgetmotion fram med 645 miljoner kronor i satsningar på idrotts- och friluftsområdet.

Vidare vill vi uppmuntra regeringen till att på allvar börja beakta behovet av renovering och nybyggnation av idrottsanläggningar. Kommunerna efterfrågar möjlighet till delfinansiering för nybyggnation och renovering av anläggningar, och det är dags att hitta ett svar på denna viktiga efterfrågan.

Fru talman! I dag är det alltför många barn och unga som, precis som jag en gång i tiden, aldrig nås av idrotten. De går miste om allt det fantastiska som idrotten kan innebära: gemenskap, hälsa, självförtroende och glädje.

Frågan vi måste ställa oss är: Gör vi det som krävs för att fler barn och unga ska få idrotta? Då uppstår frågan: Har regeringen verkligen ägnat tid åt att reflektera över om man gör rätt sak, eller har man stirrat sig blind på fritidskortsreformen?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)