Fru talman! Den natur vi har i Sverige – våra skogar, sjöar, fjäll, skärgårds- och havsmiljöer, nationalparker, våtmarker, naturskyddade områden och så vidare – är en fantastisk resurs som vi självklart ska använda men också vara väldigt rädda om. Vi har en allemansrätt som ger oss stora friheter och stora möjligheter, men det är under ansvar. Vi har ett ansvar gentemot alla som använder sig av allemansrätten ute i skog och mark. Detta ansvar gäller också oss lagstiftare här i kammaren.

Vi behöver investera mer i skyddet av vår natur men också möjliggöra för fler att ta del av och komma ut i naturen. Vi har tyvärr besvärande naturklyftor, som det brukar kallas. Barn och unga med naturvana föräldrar samt personer som kommer från socioekonomiskt starka miljöer har betydligt större chans att komma ut i naturen och bli en del av det svenska friluftslivet än personer som kommer från andra villkor och förhållanden. Denna klyfta följer med upp i vuxenlivet och vidare till nästa generation. Det här behöver vi bryta – trösklarna behöver sänkas. Detta är i grunden en rättvisefråga; det är en fråga om jämlik folkhälsa.

I somras gjorde opinionsinstitutet Verian en opinionsundersökning om vilka insatser som skulle kunna få fler människor att röra på sig. Högst på listan hamnade satsningar på motionsspår, vandringsleder, friluftsområden och naturreservat, men också stöd till föreningar och stöd till barnfamiljer stod högt upp.

Detta har vi i Miljöpartiet tagit till oss i arbetet med våra budgetprioriteringar. Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet, som vi i Miljöpartiet var med och tillsatte när vi satt i regering, menar att det behövs budgetförstärkningar för att den ledarledda verksamheten ska kunna nå ut till fler.

Vi vet att vi behöver fler ledare i det organiserade förenings- och friluftslivet. Ändå tvingas Friluftsfrämjandet varje år tacka nej till 2 000 personer som vill utbilda sig till ideella ledare. Vi behöver skjuta till ytterligare medel för att få bort detta problem.

Vi behöver rusta upp leder, naturområden och mycket annat. Framför allt behöver vi dock vårda våra naturområden – våra skogar, stränder och vatten – så att de är värda att vistas i.

Hur spännande är det när vandringsleden går över ständiga kalhyggen? Jag tänker på de stora lederna där jag bor, som Upplandsleden och Roslagsleden.

Hur kul är det när svampställen som kanske har vårdats i generationer försvinner för alltid i samband med en kalavverkning? När man tar bort alla träd i ett stort område bryter man det samband mellan träden och svamparna som kallas mykorrhiza. Detta gör att svamparna inte återhämtar sig; de kommer inte tillbaka.

Blir det inte, apropå det vi pratade om nyss, rätt trist när den gamla strandpromenaden plötsligt försvinner på grund av att någon väljer att bygga en privat brygga – kanske med ett staket – eller ett flerbostadshus när strandskyddet tas bort till halvårsskiftet?

Jag nämnde tidigare att hundratusentals vattendrag – kanske en tiondel av Sveriges yta – förlorar sitt skydd. Ett skydd är ju möjligheten att vara på en plats; det handlar inte om ett skydd mot att någon ska vara där.

Förra veckan stod jag i den här talarstolen och beskrev hur kulturarvet skövlas med de destruktiva kalavverkningsmetoder som används i dag. Detsamma gäller möjligheterna till rekreation och friluftsliv. Naturligtvis handlar det om att klara miljömålen och klimatmålen. Det handlar också om den biologiska mångfalden, den unika svenska naturen och det svenska friluftslivet. Det är detta som står på spel.

Fru talman! Vi debatterar också idrotten. Satsningar på idrotten ger, precis som satsningar på friluftslivet, stora vinster i form av hälsa och välmående samt ett hållbart och robust samhälle. Miljöpartiet vill se en jämställd och jämlik idrott där alla har möjlighet att delta. Det gäller såväl män som kvinnor, såväl flickor som pojkar och såväl unga som äldre. Det gäller oavsett vilket hem eller vilken bakgrund man kommer ifrån och vem man är.

Strax före jul deltog jag, precis som flera andra här inne, i Heja speciell-dagen. Jag måste säga att det var en fantastisk dag på många sätt. Det är en underbar satsning från Parasportförbundet som en inledning på en större satsning för att skapa förutsättningar för personer – inte minst unga – med intellektuell funktionsnedsättning att delta i idrott på rätt villkor. Detta behöver få fortsatt stöd också från politiken. Här tror jag att vi är relativt eniga.

Men vi behöver stärka föreningarna för att bredda rekryteringen på fler sätt än så. Fler från ekonomiskt svaga hem och föreningsovana hem behöver komma in i idrotten.

Som Emma Ahlström Köster nämnde i sitt anförande presenterade Riksidrottsförbundet i höstas en forskningsrapport om föräldrars kostnader för barns idrott, och den visade att på de 20 år som Riksidrottsförbundet har följt utvecklingen har föräldrars kostnader för att låta barn delta i föreningsidrotten fördubblats. I dag ligger prislappen på nära 10 000 kronor per barn och år. I enkätstudien i rapporten visade det sig att många föräldrar anser att det är en hög kostnad men att de får valuta för pengarna och trots allt väljer att prioritera denna utgift.

De socioekonomiska skillnaderna är dock tydliga, och kostnadsutvecklingen skapar åter klyftor då hushåll med lägre inkomster inte har möjlighet att följa med när kostnaderna stiger. Det blir orättvist och skapar också hälsoklyftor. Denna ojämna fördelning förstärks också med växande krav på extra träningar och individuella träningspass med egna prislappar som drar upp kostnaderna ännu mer.

Riksidrottsförbundet ser med oro på utvecklingen och konstaterar: ”Det behövs en större samverkan mellan aktörer inom idrottsrörelsen, den kommersiella idrotten, kommuner och den statliga nivån för att långsiktigt hålla tillbaka ökningen av de här kostnaderna.”

Här behöver regeringen agera, men vi hörde Emma Ahlström Köster tidigare nämna regeringens i princip enda svar på detta så här långt: ett fritidskort. Rapportförfattarna skriver att det på kort sikt kan avhjälpa lite men att det på lång sikt krävs andra åtgärder.

Fru talman! Vi får nog möjlighet att debattera fritidskortet här i kammaren när regeringen kommer med ett skarpt förslag om det. Det är visserligen bra att regeringen adresserar problemen med såväl klyftor som breddad rekrytering, men Miljöpartiet menar att ett fritidskort är fel väg att gå. Systemet är ineffektivt, och det kan också skapa en del nya problem. Vi avvisar idén men inte pengarna. Vi budgeterar dem i stället på ett sätt som både vi och merparten av remissinstanserna anser är mer effektivt för att uppnå syftet att få fler unga att engagera sig på fritiden.

Fru talman! Kommittén för främjande av fysisk aktivitet, som jag nämnde tidigare, har konstaterat att vi behöver röra oss mer. Här ligger Sverige i Europabotten. Därför behövs en samlad nationell strategi för fysisk aktivitet och ett kompetenscentrum. Vi behöver göra en översyn av lagstiftning, ansvar och instruktioner till myndigheterna men också en sammanställning av vilka kostnader för samhället som stillasittande och bristande fysisk aktivitet leder till.

Här finns ett stort antal förslag som regeringen måste gå vidare med. Visst arbete har gjorts; till exempel har Socialstyrelsen fått ett uppdrag. Men jag ser gärna ytterligare engagemang i frågan. Folkhälsan är viktig. Jag ser gärna även en ambitiös satsning riktad mot äldre. Med åldern försvinner muskelmassa väldigt fort om man inte rör på sig och tränar. Här kan det behövas nya idéer, inte minst för bättre anpassade idrottsplatser och anläggningar.

Fru talman! För att fortsätta på det spåret vill Miljöpartiet se ett större engagemang från regeringen när det gäller just bristen på platser för idrott. Det behövs idrottsplaner, motionsspår, skejtboardramper med mera för spontanidrott men också anläggningar för organiserad idrott och elitidrott. Vi har en särskild post i vår budgetreservation för att stödja kommunerna i deras arbete med att skapa fler anläggningar.

Miljöpartiet vill också undersöka möjligheten att skapa en anläggningsfond. Det här är inget nytt; i Danmark har en sådan fond, Lokal- och anläggnings-fonden, LOA, funnits på plats länge. Det finns alltså mycket att gå på, och man behöver inte börja från början.

Ingen ska behöva nöja sig med skollokaler, utan det måste tas ett större grepp. Det finns förslag även i Sverige, men det händer tyvärr väldigt lite trots att behoven har ökat. Byggplaner stannar av och projekt läggs ned när kostnaderna ökar i och med inflation och lågkonjunktur. Detta behöver regeringen möta med en politik för att få till fler anläggningar så att vi får igång idrotten och får människor i hela Sverige i rörelse.

Fru talman! Jag har nämnt några av de förslag som Miljöpartiet har i sina motioner, och jag har bemött några av regeringens förslag. Men Miljöpartiet har fler förslag, bland annat om mer miljövänligt bränsle inom motorsporten, stärkt djurvälfärd inom till exempel hästsporten och hundsporten och bättre förutsättningar för elitidrottare.

Jag står bakom alla våra reservationer i betänkandet men yrkar bifall endast till reservation 18 om friluftspolitiken.