Herr talman! Infrastrukturministern brukar ibland säga att järnvägen byggde Sverige starkt. Det håller jag med om. Men vad som bygger Sverige starkt i dag är mer oklart. Det kunde vara järnvägen, och det borde vara järnvägen – men då behövs krafttag för att lösa järnvägens problem.

Svensk järnväg präglas i dag av en allvarlig kapacitetsbrist och en skenande underhållsskuld. Det är två problem som förstärker varandra och som måste hanteras parallellt. Problemen har också ökat i omfattning efter ett storskaligt marknadsexperiment som pågått sedan slutet av 80talet och som resulterat i att Sverige som första land avreglerat hela tågtrafiken.

Infrastrukturen kan jobba med eller emot oss och underlätta eller försvåra vardagen. Svensk transportinfrastruktur, som egentligen har alla förutsättningar att vara i världsklass, beskrivs av svensk industri i dag inte som en möjliggörare utan som ett tillväxthinder. Svensk järnväg har rasat i internationell rankning och låg vid den senaste mätningen på plats 40 i internationell jämförelse.

Regering efter regering lovar runt men håller – när det kommer till kritan – tunt. Oavsett löften är utfallet detsamma: Sverige lägger allt mindre resurser på tågtrafik och har också under lång tid underinvesterat i järnvägsunderhållet.

Nu är vi i ett läge där de uppdämda behoven är enorma. Vi är också i ett läge där vi på kort tid måste ställa om transportsystemet för att klara våra klimatmål, och vi är i ett läge där järnvägen är utpekad som kritisk infrastruktur av Försvarsmakten. Det är sammantaget helt uppenbart att det saknas tillräckliga resurser men också att det saknas en struktur för att på ett bra sätt omhänderta de resurser som faktiskt avsätts – vilket är minst lika viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Järnvägs- och kollektivtrafikfrågor

För att säkra de resurser som krävs behövs inte bara anslagsfinansiering utan också lånefinansiering. Då behövs i sin tur inte ett balansmål utan ett underskottsmål för statens finanser.

När det gäller struktur och organisering är det uppenbart att det fragmenterade system vi har på järnvägen i dag inte fungerar. Det är därför vi från Vänsterpartiet under lång tid har drivit – och även fortsatt driver – att den svenska järnvägen ska samlas i en gemensam statlig organisation som äger och underhåller järnvägen i egen regi och som även ansvarar för tågplanering. Det är hög tid för detta.

Herr talman! Under Reinfeldtregeringens första mandatperiod 2006–2010 drev dåvarande alliansregering, alltså M, KD, L och C, linjen att Sverige hade överinvesterat i järnväg. Det sa man då. Några år senare svängde samma regering 180 grader och deklarerade i stället att de skulle genomföra den största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860talet. I den ingick för övrigt också en storsatsning på höghastighetståg.

Det beslutade M, KD och L, alltså samma partier som nu gör allt de kan för att beskriva höghastighetståg som ett projekt de aldrig förespråkat.

Från Vänsterpartiet ser vi pajkastningen om höghastighetståg som onödig och ointressant. Lägg undan konflikten om vem som har sagt vad! Det är passerat. Men plocka gärna upp löftet från 2014 om den största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860talet. Det är nämligen precis vad som behövs.

Herr talman! Det finns en förväntan om att svensk transportinfrastruktur ska fungera, som vi måste möta upp politiskt. Vi ser i dag att tåg- och kollektivtrafikbranschen, kommuner och regioner, näringslivet och civilsamhällets aktörer – alla – tar allt fler initiativ och ställer krav på en hållbar, rättvis omställning.

Här finns Majblommans Riksförbund, som driver på för fri kollektivtrafik för barn och unga. Här finns pendlaruppropet som kräver en hållbar arbetspendling. Och här finns Naturskyddsföreningen, som förra veckan startade en namninsamling med en tydlig uppmaning till regeringen om en storsatsning på järnväg och kollektivtrafik. Den har på mindre än en vecka samlat 12 000 namn.

Vänsterpartiet budgeterar för en utbyggd, förstärkt kollektivtrafik med sänkta biljettpriser. Det gör vi för att nå upp till det som alla partier säger sig stå bakom, det vill säga att ställa om till ett transporteffektivt samhälle. Men vi gör det också för att det är viktigt ur ett rättviseperspektiv.

Utifrån Tidöpartiernas starka fokus på bensinpriser och biltransporter kan man få intrycket att alla kör bil. Så är det inte, långt ifrån. En femtedel av Sveriges befolkning över 18 år har inte körkort, och vart tredje hushåll äger ingen bil. Så ser det ut.

Framtidens transportlösningar måste komma alla till del. En utbyggd kollektivtrafik och satsningar på hållbara transportslag är nödvändiga för att klara klimatmålen. Men det behövs också för att motverka transportfattigdom och åstadkomma en ökad mobilitet, inte bara för delar av befolkningen utan för alla.

Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 1.