Fru talman! Jag börjar med att i stort visa uppskattning för detta betänkande. Det finns dock synpunkter att framföra som skulle kunna göra det ännu bättre. Från Vänsterpartiets sida står vi självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3.

Det har redan sagts från talarstolen att vi har en preskriptionslagstiftning som har ett århundrade bakom sig. Tidigare fanns det väldigt begränsade möjligheter att efter lång tid säkra bevisning. På detta område har ju väldigt mycket skett, inte minst sådant som har med dna att göra. Vi har också andra verktyg – forensisk och teknisk utveckling har gjort att vi har bättre möjligheter att hantera dessa frågor i dag.

Här i talarstolen har det pratats om preskription generellt. Det finns dock tre sorters preskription på straffrättens område.

En sort är åtalspreskription. Här handlar det om hur lång tid som får gå från det att en misstänkt har häktats eller fått del av ett åtal till det att åtal väcks. Glappet får inte vara hur stort som helst. En positiv sak med denna utredning är att man säger att det ska bli ett preskriptionsavbrott om ett strafföreläggande godkänns, vilket väl är rimligt. Där ska vi också ha en gräns.

Något annat som jag tror är intressant för allmänheten är påföljdspreskription. En fängelsedom kan sluta gälla – preskriberas – om den inte börjar verkställas inom en viss tid efter det att domen vunnit laga kraft. Denna tid bestäms utifrån fängelsestraffets längd. Vi blir oerhört upprörda om personer undandrar sig hela eller delar av sitt fängelsestraff. Det ska finnas gränser för detta.

Enligt propositionens och utskottsyttrandets förslag ska flera av dessa gränser skärpas. Framför allt ska brott som ger livstids fängelse undantas från preskription. Man förlänger även preskriptionstiden för andra allvarligare brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Jag tycker att det är viktigt att man fäster särskild uppmärksamhet på barn. Det är sedan tidigare så att preskriptionstiden för ett antal brott mot barn, inte minst sexualbrott och våldsbrott, inte börjar räknas förrän barnet fyller 18 år. Det är alltså först när man är myndig som man kan ta makten över sitt ärende, anmäla till polis och börja driva sitt case så att det kan bli en fällande dom. Det kanske har känts omöjligt att göra detta tidigare, men nu har det lossnat. Nu läggs grov frihetskränkning och hedersförtryck mot barn till, och även här ska man alltså börja räkna från 18 års ålder. Vi uppskattar förstås att man härmed skyddar barn bättre.

Liksom i dagens övriga två ärenden ska denna lagstiftning träda i kraft den 1 april, så här går det undan. Nu har vi den 26 februari, och snart är det mars och därefter april. Dessutom tycker jag illa om att man väljer den 1 april, för detta ska inte vara ett aprilskämt utan tas på fullaste allvar.

Fängelsestraff ska undantas från preskribering, för det är ju klandervärt på många sätt och inte minst ett hån mot brottsoffret om den dömde kan undandra sig det straff som är utdömt.

En del av dessa frågor har vi berört i andra sammanhang. Till exempel har samhället ibland svårt att nå dem man vill delge. Det kan handla om delgivning av stämning, dom eller verkställande av straff. Här måste vi fortsätta att argumentera. Bara för någon dag sedan avslöjades i medierna att man inte alltid lyckas ta körkortet från dem där det finns en dom om att de på grund av rattfylleri eller annan vårdslöshet i trafiken inte ska ha kvar körkortet. Här har delgivning och verkställande inte lyckats, och därför kan de upprörande nog fortsätta att köra farligt i trafiken. Detta är ytterligare en dimension av att vi måste få effekt av de beslut som tas inom rättsväsendet.

Så till Vänsterpartiets reservationer. Vi tycker bland annat att det är fel att lagstiftningen ska få retroaktiv verkan. Det är en rättssäkerhetsprincip. Retroaktivitet brukar nästan aldrig accepteras. Ett undantag är gynnande beslut, alltså när lagstiftningen lättar på ett tryck. Här är det dock tvärtom, och det är väldigt vanskligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Enligt mig visar det också att man inte tar de principer för rättssäkerhet Sverige har sedan gammalt på fullt allvar.

En annan av våra reservationer handlar om beräkningen av preskriptionstiden för unga lagöverträdare. Regeringen tänker sig att det ska göras på samma sätt som för vuxna, det vill säga att man ska utgå från brottets straffmaximum. Det kan låta rättvist men är inte det. När det gäller unga finns ett antal regler som kan bli aktuella, och både förmildrande och försvårande omständigheter kan beaktas. Men nu tas möjligheten att beakta förmildrande omständigheter bort, och reglerna slår då oproportionerligt hårt mot unga.