Herr talman! Jag kommer för Vänsterpartiets räkning att yrka avslag på utskottets förslag och därmed också på propositionen.

Jag är övertygad om att de allra flesta av oss verkligen vill göra så mycket som möjligt för att bekämpa brottsligheten. Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi väljer olika strategier. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill leva i, förutom att vi ska bekämpa kriminaliteten. Ska det handla om kontroll från makthavare uppifrån och ned, med fokus på invånarna? Eller vill vi ha mer av samverkan, solidaritet och tillit, både oss invånare emellan och mellan oss och samhällets institutioner? Det handlar kanske inte om antingen eller utan om delar av både och. Men vad blir viktigast? Hur drar vi gränserna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Det allvarliga vi nu står inför är faktiskt ett paradigmskifte i det offentliga Sverige och vilka spelregler som ska få gälla där i relation till medborgarna. Det är också ett skifte i hur vi använder lagstiftningen. Nu handlar det inte enbart om vissa ändringar i sekretesslagen, utan regeringen går också in med en helt ny lag om att man både på begäran och på eget initiativ ska leverera information till polis och övriga brottsbekämpande myndigheter. Detta blir vagt och otryggt på bred front.

Det kommer också i konflikt med många rättsliga principer, inte minst Europakonventionen och Europeiska unionens stadgar – förutom vår egen regeringsform, enligt vilken vi ska värna enskildas integritet, privatliv och familjeliv. Det här med att skydda integriteten verkar det snart vara enbart Vänsterpartiet som lägger fokus på.

Sedan är jag väl medveten om att det kallas demokrati, och är demokrati, när majoriteten tar beslut. De beslut vi tar här i riksdagen blir juridik, och juridiken är alltså frusen politik. Det är de besluten som kommer att gälla, och där får en minoritet vika sig. Jag vill dock inte göra det utan att markera ett starkt motstånd från oss.

En sak är intressant. I de texter som är underlag till de beslut vi nu har att fatta fokuserar man förstås på den organiserade brottsligheten, som upprör alla. Det är inte märkligt. Så ska det nog vara. Sedan nämner man i en passage att det är allvarligt när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Där är våldsnivån oacceptabelt hög, säger man. Jag vill tillägga att det våldet också är oacceptabelt frekvent.

Men vad har vi då för elefant i rummet? Vi pratar nästan aldrig om att det är män som står för detta våld. Det är män som misshandlar kvinnor och barn och utsätter dem för övergrepp. Det är män i grupp som agerar inom den organiserade brottsligheten. Vi måste också göra andra saker för att ändra värderingar och strukturer.

Det kanske allvarligaste, som också har berörts här, är att man i de lagregler som troligen snart blir klubbade förväntar sig att myndigheterna självmant ska lämna uppgifter. Vi har ingen aning om hur detta kommer att uppfattas. Lagrådet är en av de starka instanser som verkligen markerar mot denna principiella nyhet i vår svenska förvaltningstradition. De menar att konsekvenserna är omöjliga att överblicka.

Det må vara lite ovanligt att jag här i talarstolen åberopar Arbetsgivarverket, Bolagsverket och Finansinspektionen som stöd för mina synpunkter, men de har också varit mycket kritiska till reformen i den delen.

Man kan även liksom Lagrådet fråga sig: Vem vet vilken information som är viktig i en brottsbekämpande myndighets verksamhet? Kanske är det framför allt de brottsbekämpande myndigheterna som känner till det, och de kan ju inte riktigt styra vad de andra spontant ska lämna till dem. Risken är att det blir ett stort informationsflöde som vi kanske inte riktigt vet hur vi ska hantera.

Riskerna är ännu större när det gäller detta med förtroende och tillit. Vi kan nu riva ned det starka förtroende som svenska myndigheter ändå åtnjuter. Också ur den aspekten är det lite anmärkningsvärt att regeringen lägger fram detta förslag eftersom det är så oerhört svårt att överblicka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Vi kan också göra olika jämförelser med befintlig lagstiftning när det gäller vad som skulle vara möjligt och inte. Jag menar att man inte tillräckligt mycket använder den lagstiftning som finns. Vi kanske komplicerar det ännu lite till. Någon kanske säger att sekretesslagen är svår, och det är den om vi skulle läsa reglerna om offentlighet och sekretess rakt igenom. Men det är inte svårt att ta reda på: Vad behöver jag beakta i min profession? Var finns mina varningsklockor? Vad gäller för min sekretess? Hur får jag samverka med andra? Bland annat finns generalklausuler som öppnar för att man får lämna information också mellan myndigheter.

Något jag dessutom skulle vilja säga lite extra om, förutom det kloka som redan sagts här, är skolan. Där är det förtroendet för verksamheten som riskerar att bli extra utsatt. Förutom att det kanske rubbar tilliten mellan personal och elever och föräldrar kommer detta att påverka många anställdas arbetsmiljö och arbetsbelastning. Risken är att det kommer att bli kontraproduktivt – att elever inte vågar anförtro sig, att föräldrar inte vågar anförtro sig och att man stänger i stället att öppna för viktiga kreativa insatser tidigt när ett barn kanske är på glid.

Kravet på att rektorer ska anmäla är ett slags angiverisystem som är oerhört brett upplagt och som hotar demokratin och tilliten i stort i samhället. Däremot är det önskvärt att former för samarbete kan utvecklas överallt i landet mellan socialtjänst, polis och skola – och ibland även med vården. Det är där vi behöver lägga styrkan. Vi måste ge organen ytterligare resurser i stället för att skära ned på såväl skola och socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det är fråga om verksamheter som bygger på förtroende, och vi bör förstärka de verksamheterna så att de kan agera med tillit fullt ut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 1, som innebär avslag på propositionen.