Fru talman! Tack till ledamoten för en intressant debatt!

Det är en sak som känns frustrerande för mig när vi pratar om det här. Jag försökte beskriva den skenande underhållsskulden tidigare, och de argument som kommer när vi pratar om avregleringen av järnvägen är att det här är en ideologisk fråga.

Är det verkligen det? Och framför allt, hade det behövt vara det? Ställd inför den här enorma underhållsskulden, som rusar, skulle det kunna vara en fråga som handlar om vilken järnväg vi vill ha. Hur spenderar vi skattemedlen som ledamoten pratade om tidigare?

För att koppla tillbaka till Storbritannien en gång till handlade ju en stor del av debatten där om det som kallas snedvridna incitament. Man vet alltså att det förebyggande underhållet systematiskt nedprioriteras av marknadens aktörer. Det anses inte lönsamt att utföra, så man skjuter på det förebyggande underhållet. Detta var en jättestor del i debatten i Storbritannien, och det gjorde även att debatten svängde. Det var också en stor anledning bakom olyckan långt tillbaka i tiden. Snedvridna incitament är alltså också en fråga som vi behöver prata om mycket mer än vi gör.

Jag vill avslutningsvis ta upp att de förslag på lösningar som ledamoten och regeringen har på järnvägens kris i dag är att ge Trafikverket i uppdrag att vässa sin beställarkompetens och skärpa sin kostnadskontroll. Jag tycker att det är djupt otillräckligt ställt emot de stora problem vi har.

Jag hoppas att vi fortsätter den här debatten, och det gör vi säkert.